Är det rimligt när detaljplanen för Visbys innerstad innebär så rigorösa regleringar att tillståndsansökningar, bygglov och tillsynsärenden samlas på hög och regionens bygglovsavdelning tvingas rekrytera mer personal? Den bilden fick man i GA i går, i artikeln om hur Regionen nu ska titta närmare på anmälningar om olovliga byggen innanför ringmuren. ”Byggen” här använt i en mycket vid mening. Är innerstaden så ömtålig att Regionen måste lägga sig i varje ommålning, varje omputsning, varje nyans och varje fönsterbyte? Även i hus som byggdes för några decennier sedan?
Det var inte ett så noga reglerat klimat som innerstaden, som vi känner den, har blivit till. Hur skulle innerstaden i dag ha sett ut om rådande detaljplan hade antagits för hundra eller tvåhundra år sedan? Det är naturligtvis svårt att föreställa sig. En del som gått förlorat hade kanske kunnat bevaras. Men den beskyddande omfamningen kunde ju också ha kramat livet ur innerstaden och mycket av det vi i dag uppskattar skulle aldrig ha kommit till.
På Unescos hemsida skriver man om världsarvsstaden Visby som ett viktigt centrum för Hansan under elva-, tolv- och trettonhundratalen. Om ringmuren och om 200 medeltida lager och köpmansbostäder.
Men innerstaden innehåller ju mycket, mycket mer än detta. Mycket som inte är så intimt förknippat med det som givit världsarvsstaden dess status. Som Region Gotland skriver på sin egen hemsida:
”Stadens levande miljö, som rymmer mer än tusen års byggande, utgör dess huvudattraktion och ska säkras långsiktigt genom högkvalitativ skötsel och skyddas genom utnyttjande av dagens plan- och kulturminneslagstiftning.”
Men är en allt omfattande och kvävande omfamning det bästa sättet att skydda en levande stad? Har man verkligen funnit rätt balanspunkt mellan att bevara och att utveckla när man lägger sig i varje småsak?
Det är innerstadens popularitet som gör att folk ändå på det stora hela finner sig i ett stort mått av tillståndsplikt och kontroll. Det finns en förståelse för det, som gör att Visbys innerstad säkert kan överleva ingrepp och kontroll som skulle vara rena döden för andra samhällens drömmar om framtiden.
Men innerstaden är inte osårbar. Det vittnar tomt gapande skyltfönster om. Kanske är den höga andelen av deltidsboende i innerstaden ett tecken på samma sak.