Jag har hela tiden haft kluvna känslor inför lärarlegitimationerna. Å ena sidan anser jag att yrket behöver uppvärderas och legitimering kan vara en del av den processen. Å andra sidan har ju lärarutbildningen inte varit den bästa och jag har tvivlat på om det är rätt att försvåra yrkesutövningen för dem som inte genomgått den. Det kanske inte alls är rätt personer som på detta sätt kan tryckas ut ur professionen. Till råga på allt har det visat sig svårt även för dem som uppfyller de officiella kriterierna att få sina legitimationer.
En rapport som tankesmedjan Timbro publicerade i går gör mig än mer skeptisk till lärarlegitimationerna. Timbros chefekonom Jesper Ahlgren har funnit att skolor med fler pedagogiskt utbildade lärare inte presterar bättre än andra skolor.
Vad uppnår man då med legitimationskraven utom att försvåra lärarbristen och premiera vissa lärare och förfördela andra för något som tydligen inte har med utbildningens kvalitet att göra? Lärarlegitimationerna riskerar att åstadkomma stor skada och liten, om någon, nytta.
Sveriges försök att få ordning på utbildningen har i mycket handlat om dokumentation och om kontroll uppifrån. Men jag undrar om inte denna brist på förtroende för lärarna och skolledningarna faktiskt bidrar till att utarma lärarna och skolorna och försämra utbildningen. Speciellt när fokus för inspektionen inte tycks vara det som verkligen spelar roll för utbildningen. Skolinspektionen ägnar sig främst åt att granska skolornas planer och dokumentation. Inte undervisningen.
Jag tror tyvärr är lärarlegitimationerna måste sorteras in bland de onödiga reformer som bara bidrar till att förstöra skolans arbetsro och rikta uppmärksamheten mot sådant som inte är relevant för att förbättra utbildningen.
Men när jag vill ge skolorna arbetsro så handlar det inte om att de ska luta sig tillbaka och fortsätta arbeta som de gör nu i trygg förvissning om ingenting kan störa friden. Däremot vill jag ge dem och lärarna mer oberoende och egenmakt att lösa sin uppgift. Och en spark i häcken på dem som inte löser uppgiften och regelmässigt underpresterar och misslyckas med uppdraget att förmedla kunskaper och färdigheter.
Timbro har några förslag i den riktningen. Som att ge rektorerna mer makt att anställa och byta ut lärare. Timbro har också flera förslag för hur läraryrket ska kunna öppnas upp för fler som inte gått den traditionella lärarutbildningen. Exempelvis att avskaffa lärarlegitimationen och korta utbildningen för dem som redan har ämneskunskaper. Och öppna upp möjligheten till alternativa lärarutbildningar.
De stora skoldebatter jag upplevt under snart nio år på Gotland har handlat om geografi (landsbygdsskolorna) och skolmat. Ja, Bregott tycks vara viktigare än bildning. Jag tycker det är oerhört konstigt när vi lever i ett land som satsar stora resurser på skolan men ändå underpresterar i internationella jämförelser av elevernas kunskaper.
Men så har vi också en skolpolitisk debatt som egentligen inte fokuserar på det som faktiskt betyder något för resultaten. Exempelvis visar forskningen att goda lärare är det absolut viktigaste för utbildningen.
Ändå handlar skolpolitiska utspel ofta om FLER lärare och mindre klasser. Det finns dåligt stöd i forskningen för att detta ger bättre utbildning. Ja, om ”fler lärare” innebär nya lärare med bristande erfarenhet och kunskaper – då kan ”fler lärare” innebära en SÄMRE utbildning. Eftersom inget är viktigare än goda lärare.