GA har i dag två insändarsidor och båda domineras av Landsbygdsriksdagen. Det intressantaste inlägget är, menar jag, LRF:s insändare. Varför måste landsbygden skyddas från sina invånare, undrar LRF, och exemplifierar med hur Sveriges övernitiska tolkning av EU-regler hämmar utveckling på landsbygden.
Hela Sverige ska leva, heter det ofta, men när det kommer till kritan behandlas befolkningen på landsbygden – och det de gör – i grunden som en olägenhet och ett miljöproblem. Som när lantbrukare hindras att gödsla på helgerna.
Det är oundvikligen skillnad på att bo på landet eller i en stad. Det gäller oavsett vilken nivå och ambition kommunen väljer för utbud, service och tjänster på landsbygden. Men livet på landet innebär också värden och möjligheter som inte finns i staden. Tyvärr har det blivit så – i ett allt mer urbaniserat Sverige – att det är stadsbons föreställningar och attityder till landsbygden som hämmar möjligheterna till utveckling på landsbygden. Andra ser landsbygden som en museal angelägenhet för bevarande snarare än en levande kulturbygd med verkliga människor i. Och det gäller verkligen inte bara hur EU:s regelverk implementeras.
Ta strandskyddet till exempel. Vi har, åtminstone på Gotland, ett omfattande strandskydd som försvaras med fundamentalistisk nit av bland annat Naturvårdsverket. Minns ni Verkets envisa strid för att förhindra Björn Ulvaeus att bygga en studio på Furillen? Det var inte studion som var huvudfrågan. Naturvårdsverket ville bara stämma i bäcken. Man oroade sig för att varje dispens från strandskyddet skulle bli ett farligt prejudikat. Naturvårdsverket ville vinna alla framtida strider om strandskyddet där och då. Inga undantag. Varje flexibel glipa i regelverket skulle permanent förslutas.
Strandskyddet är en ständig källa till nyheter. Ett fall som nyligen uppmärksammats är Patrik Ardefelt i Särna som nekats bygglov för en fäbod på sin tomt. Varför? På grund av en ”rännil” som under delar av året är cirka 20 centimeter bred. Under andra delar av året finns där inget vatten alls. Men 100 meter strandskydd på båda sidor av rännilen finns det tydligen året om.
Margareta Björck, planarkitekt vid länsstyrelsen i Dalarna, förklarar i en debattartikel:
”Det är dock riksdagen som har beslutat att det inte finns någon nedre gräns för vilka vattendrag som har strandskydd. Att även rännilar, som inte är vattenförande året om, räknas som vattendrag, framgår av utslag i mark- och miljööverdomstolen, då den har tolkat det som står i lagen.”
Landsbygden är inte bara ett rekreationsområde och inte bara en blank duk för ideologer att projicera sina drömmar om ett annat samhälle på. Men absurt nog verkar manöverutrymmet minska ju glesare det är mellan husen.