Rättegången mot rapparen ASAP Rocky och ett par ur hans entourage inleddes i går. Jag hade inte tänkt skriva mer om det inträffade förrän efter rättegången och domen, men nya fakta och en lätt släng av nyhetstorka gör att jag ändrat mig.
Den 19-åring som enligt åtalet är offret har en 20-årig kamrat som ska vittna under rättegången. För att 20-åringen ska kunna vittna måste han dock transporteras till rättegången från häktet, då han sedan gatuslagsmålet har häktats misstänkt för flera fall av stöld. Han är också tidigare dömd för brott. Åklagaren försökte då få domstolen att utvisa honom. Men tingsrätten avslog det yrkandet, trots att den i domen konstaterade:
”Han synes försörja sig genom brott. Det föreligger en uppenbar risk för att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet.”
Så varför är han då fortfarande här?
Svenska domstolar är alldeles för restriktiva med att döma dem till utvisningen, som genom övergrepp, våld och annan brottslighet rimligen borde ha förbrukat alla möjligheter att få stanna kvar i landet.
Men inte ens när domstolarna gör sitt jobb är det säkert att det verkligen blir så. Jag skrev exempelvis i april om en dömd somalisk våldtäktsman – som dessutom tidigare dömts för ringa narkotikabrott, olovlig körning, vållande till kroppsskada, vårdslöshet i trafik och rattfylleri. Han saknade dessutom familj i Sverige. Tingsrätt och hovrätt dömde faktiskt mannen till ett år och tio månaders fängelse samt utvisning. Men Högsta domstolen upphävde utvisningen eftersom våldtäktsmannen tillbringat mer än fyra år i Sverige.
Och Högsta domstolens dom ska ju vara vägledande för hur tingsrätter och hovrätter dömer i liknande fall i framtiden.
Våldtäkt är ett fruktansvärt övergrepp. Ändå utvisas bara 19 procent av de dömda våldtäktsmän som är utländska medborgare och folkbokförda i Sverige. Detta enligt Brottsförebyggande rådets rapport från 2016: ”Utvisning på grund av brott 2000-2014”.
I fyra fall av fem lyckas domstolarna alltså hitta skäl till att de dömda våldtäktsmännen ska få stanna i landet efter avtjänat fängelsestraff, trots att de inte är medborgare.
Hur har domstolarnas praxis kunnat separera sig så totalt från det allmänna rättsmedvetandet?
Medborgarskapet är betydelsefullt. Det är även avsaknaden av medborgarskap.