Sverigedemokrater är förmodligen de enda som läser opinionsmätningar med någon glädje och tillförsikt nuförtiden. Det är inte så konstigt. Alla andra partier, utom möjligen Vänsterpartiet, har försatt sig i trassliga situationer som tärt på deras förtroende. Och än så länge har inget av dem lyckats skapa sig ett bra läge inför den valrörelse som snart går in i ett hetare skede.
Miljöpartiet började eroderas så snart det satte sig i regeringsställning och började kompromissa. När partiet – motvilligt och hulkande – tvingades vara med och hantera flyktingkrisen hösten 2015 började den verkliga utförsbacken. Efter ett brutalt medlemsras balanserar partiet nu på spärren till riksdagen och det avslöjades i går hur partiet har svårt att hitta kandidater. Enligt Sveriges Radio saknas av detta skäl ännu MP-valsedlar i över 50 kommuner. Och partiet går till val med två stukade språkrör som låg sist och näst sist i senaste förtroendemätningen.
Socialdemokraterna fick bara 24 procent i senaste mätningen från Ipsos. Då ska man veta att partiet brukar tappa väljare ju mer valet närmar sig. Samtidigt plågas partiet av en intern konflikt om den nya hårdare migrationspolitiken. Företrädare och kandidater hoppar strömhopp. I går var det partiets ordförande i skånska Lomma Sebastian Merlöv som hoppade av riksdagslistan. Droppen blev ett utspel från justitieminister Morgan Johansson, som upplevdes som förgripligt. Merlöv förklarade för Sydsvenskan:
– Jag kan inte stå kvar så länge partiledningen är fast i den retoriska loopen.
Socialdemokraterna har försökt att vara alla till lags – både de som vill skärpa och de som vill mjuka upp migrationspolitiken – och verkar nu vara på väg att förlora båda grupperna.
Alliansen borde kunna ha goda argument för att överta regeringsmakten. Socialdemokraterna lovade att inte höja skatterna för vanligt folk. Men det har de gjort. De lovade korta vårdköerna. De har dubblerats. Och de lovade satsa på Polisen. Men det blir allt glesare mellan poliserna. Och så vidare.
Tyvärr är det ju Alliansen som, genom att frivilligt avstå från möjligheterna att påverka, har lämnat över regeringsmakten till vänsterpartierna på ett illa försilvrat plåtfat. När regeringen gjorde ett så dåligt jobb, varför försökte man i så fall inte stoppa den?
Vidare saknar Alliansen gemensam politik – och grundläggande samsyn – på ett politikområde som väljarna tycker är väldigt viktigt. Migrationspolitiken. Det saknas också samsyn under vilka villkor man är beredda att regera och ta ansvar för landet, vilket får en att undra om vi ska behöva uppleva en mandatperiod till som den vi just håller på att plåga oss igenom avslutningen av.
Även Alliansen har således trovärdighetsproblem som ett gemensamt regeringsalternativ. Och just nu verkar det inte som att de kommer att komma överens om något som gör att läget blir klarare.
Jag tror att Moderaterna hamnat på rätt spår sedan Ulf Kristersson tillträdde, men fullt ut lyfter det inte. Alliansen har i sitt nuvarande skick blivit en black om foten.
Så även om flyktingkrisen gjorde att partierna tvingades att i varierande grad verklighetsanpassa sina ställningstaganden kring migration, så lyckas de samtidigt att med gemensamma krafter skapa goda villkor för Sverigedemokraternas fortsatta tillväxt. Vilket riskerar att skapa en parlamentarisk situation som är ännu svårare än den som de misslyckats att hantera under den här mandatperioden.