När jag var relativt ny på Gotland så var jag också relativt skeptisk till Medeltidsveckan. Det var lite ovant och märkligt att kliva ut ur porten en vardagsmorgon och möta munkar, pirater (!), lekare och svärdbehängda stridsmän på väg till jobbet. Alltså, det var jag som var på väg till jobbet. Inte de. Hoppas jag.
Men till skillnad från andra namngivna veckor som jag inte ska namnge, så gillar jag Medeltidsveckan bättre för varje år som går. Den är välkomnande, inkluderande och full av roliga upptåg och begivenheter. Och tycks locka fler entusiaster och entreprenörer och mer publik för varje år som går.
Denna längtan efter det som en gång var är inget nytt fenomen. Även under själva Medeltiden drömde de sig tillbaka till det förflutna. Den medeltida litteraturen som bevarats är full av berättelser om verkliga eller uppdiktade händelser i forntid, ofta baserade på ännu äldre muntligt traderade historier.
Kanske känns behovet av förankringen bakåt i tiden ännu viktigare i dag, när världen förändras så snabbt.
Men jag är övertygad om att få av Medeltidsveckans besökare, om de tänkte efter, verkligen skulle vilja leva under Medeltiden. Det vore ju – bokstavligen – pest. Bland annat. Tillsammans med andra sjukdomar, förtryck, slaveri, fattigdom, köld, analfabetism och mycket mer som vi utrotat eller åtminstone tryckt tillbaka i dag. Man drömmer sig tillbaka till en enklare och mer jordnära tid, väl medvetna om att objektet för drömmen är en chimär. En paradisisk tillvaro som aldrig har existerat.
Just medvetenheten om chimären gör att jag har svårt att tro att drömmarna om Medeltiden ska bli på något sätt skadliga. Många av oss behöver lite verklighetsflykt i tillvaron.
Värre är det med de vanföreställningar om ”folkhemmet” som finns, om en tid då samhället och välfärden skulle ha fungerat ännu bättre än i dag. Framtidsoptimismen var möjligen större exempelvis på 60-talet än i dag, men världen har på de flesta andra sätt blivit mycket bättre sedan dess. Men föreställningen om en guldålder som egentligen inte existerat skapar missnöje med samtiden och missmod inför framtiden som kan ta sig destruktiva uttryck.
Kanske kan lite svärmeri för Medeltiden både förströ oss och ge oss insikter om hur lyckligt lottade vi ändå är i dag.