Väldigt otacksamt. Så måste det kännas för Anna Kinberg Batra att kliva upp på scenen i Almedalen på söndag, när politikerveckan i alla avseenden utom ett redan är över. Det är inte så lite symboliskt och typiskt att hon kommer sist i turordningen, just när hon kunde behövt draghjälpen av ett framgångsrikt framträdande när veckan var som hetast.
Att hon talar på veckans sista dag innebar ju dock inget förbud att hitta på något tidigare under veckan. Under gårdagen presenterade hon en ny partisekreterare. Men Anna Kinberg Batra har hållit en obegripligt låg profil, nästan som hon är rädd att förvärra sin situation om hon gör något. Som någon som fått höra att om man fastnar i kvicksand, då sjunker man bara djupare om man försöker ta sig ur den.
Dagens Industris PM Nilsson skrev efter Ebba Busch Thors tal att det var skönt att höra en alliansledare som inte är rädd. Det är inte utan att jag förstår vad han menar.
Tidningen Resumé publicerade tidigare i veckan en opinionsundersökning där de tillfrågade fick svara på om partiledarna är att betrakta som flöten eller sänken för sina partier. Är de tillgångar eller belastningar?
I fjol ansåg 49 procent att Kinberg Batra var ett flöte. I år 14 procent. I fjol ansåg 26 procent att hon var sänke. I år 61 procent. Om man subtraherar sänke-omdömena från flöte-omdömena så har hon gått från plus 23 procent till minus 47.
Det är en oerhört negativ utveckling, naturligtvis.
Expressens politikkommentator Torbjörn Nilsson skrev i går att Anna Kinberg Batra kommer till Visby för att avgå.
Så tolkar jag inte situationen. Men skulle situationen förvärras ytterligare så blir hennes eget läge än mer prekärt.
På sätt och vis har faktiskt Jan Björklund ett bättre läge. Han har en utmanare. Liberalerna vet vad alternativet är. Anna Kinberg Batras motståndare är hennes och partiets tillkortakommanden. De som vill avsätta henne har friheten att tänka sig sin egen favorit som ny ledare.
Sakpolitiskt tycker jag att Moderaterna går åt rätt håll för närvarande, men partiets agerande under snart tre år i opposition har skadat förtroendet för partiet och partiledaren, som dessutom har sina egna problem i rollen. Det blir en negativ spiral som har blivit självförstärkande. Även sympatisörer kan börja ifrågasätta sitt eget omdöme och sin lojalitet, när de får allt svårare att hitta meningsfränder att spegla sig i.
Det kommer att krävas ett hårt och enträget arbete (och kanske alltför mycket tid) innan utvecklingen bryts. Men när opinionssiffrorna nu rör sig i närheten av 15 procent så vill jag ju gärna tro att man är nära botten. Det återstår inte mycket mer än partiets hårda kärna av övertygade moderater. Men säker är jag inte. Under Håkan Juholt visade sig Socialdemokraternas hårda kärna vara mer delbar än vad någon hade trott.
Anna Kinberg Batra är ingen Juholt. Men det är heller ingen självklarhet att den mediala dramaturgin kommer att hjälpa henne att bygga upp vad hon förlorat. Och för Anna Kinberg personligen har Almedalsveckan hittills inneburit ett försuttet tillfälle.