Jan Björinge hamnade snabbt i onåd, efter att han tillträtt som regiondirektör. GA skrev i går om tvisten om hans pension. Om startpunkten för den skäligen enkla tvisten sätts vid den dag han sparkades, så har den faktiskt pågått längre än vad hans anställning gjorde.
Det tycks mig som att Jan Björinges pensionsavtal är ännu en av många saker som liksom föll till marken när man inte förde saker i hamn och tvingades jonglera allt fler bollar tills dess att situationen blev ohållbar. När flera nyckelpersoner fallerar samtidigt då kan det hända sådana konstiga saker som att industrifastigheter säljs på en höft och utan eftertanke och regionägda aktiebolag glömmer bort att ha styrelsemöten.
Det är egentligen varken konstigt eller ovanligt att någon kroknar och förlorar kontrollen över ett omfattande fögderi. Det är mänskligt. Det blir riktigt allvarligt först när omgivningen inte ser eller väljer att titta bort. När ingen reagerar på signalerna om att allt inte står rätt till och tappade bollar får ligga kvar på marken. Exempelvis när en bolagsstyrelse inte tar sitt ansvar och envist ifrågasätter varför det inte äger rum några möten.
Att konflikten om Jan Björinges pension överhuvudtaget uppstått är ännu en bekräftelse på hur det stod till inom Region Gotlands ledning. Och att konflikten ännu inte är löst skvallrar väl tyvärr om att man ännu inte hunnit ikapp. För det är naturligtvis en pinsamhet som man helst hade sluppit.
Även det onda kan föra något gott med sig. Förhoppningsvis har Hantverket 1 vaccinerat Region Gotland mot en gammal och återkommande åkomma – principvidriga fastighetsförsäljningar. Kanske kan affären även skapa en ökad medvetenhet om att det är bättra att se och reagera än att titta bort, när medarbetare – höga som låga – tycks ha drabbats av problem. Det kan kännas pinsamt och obehagligt, men inte lika pinsamt och obehagligt som det kan bli om man inte gör något.