Vi har nollvision för dödade och allvarligt skadade i trafiken. Vilket gör att allt säkrare och snabbare bilar ska framföras under allt lägre hastighetsbegränsningar.
Vi har väl också någon typ av nollvision för alkohol bland skolungdom, med en åldersgräns på 20 år på Systembolaget.
Våra tillståndspliktiga nöjesetablissemang lever dessutom under restriktioner om hur mycket ljud de får pådyvla sin omgivning och när de får göra det.
Ändå är det tydligen OK att olycksdrabbade så kallade ”studentflak” ska frakta runt tonåringar, somliga av dem lindrigt nyktra, och tävla om vem som har den starkaste och (för delar av allmänheten) mest störande ljudanläggningen. Vilket alltså strider mot tre principer som av myndigheterna är högt hållna.
Jag begär inte att någon ska förklara för mig hur det här hänger ihop. Det gör det naturligtvis inte. Jag begär inte ens att sedvänjan ska stoppas. Någon gång måste väl även en svensk få bete sig lite irrationellt och vår frihet är redan alldeles tillräckligt inhägnad av uppfostrande lagar och regleringar. Så ett litet fönster kring studenten behöver kanske inte spikas igen.
I söndags publicerade Dagens Nyheter en uppmärksammad debattartikel skriven av 18 forskare och aktivister. De vill bland annat berätta om hur de startat det ”partipolitiskt oberoende Nätverket för evidensbaserad policy”.
Evidens, det är bevis det. De efterfrågade politik som är mer baserad på kunskap och vetenskap och mindre på ideologi.
Jag är en varm anhängare av både kunskap och vetenskap. Och naturligtvis är det bra om man kan fastställa exempelvis att politiska beslut ger de effekter som man tror och vill att de ska göra.
Men det finns gränser för rationaliteten. Ibland är ideologi och värderingar viktiga både för vilket mål och vilka medel man väljer att använda. Det finns ingen vetenskaplig princip att följa, som skulle göra alla partier, eller alla medborgare, eniga om allt.