Åke Svensson avgick i går. Det kom inte som en överraskning. All uppståndelse efter den självsvåldiga fastighetsrealisationen var hans senaste och största kris som ordförande i regionstyrelsen. Men den hade föregåtts av flera andra. En av kriserna pågick fortfarande – efter den uppseendeväckande uppsägningen av regionchefen Jan Björinge. Belastningen blev för hög – för partiet och för honom själv.
Det är ganska tomt på kommandobryggan nu. Det finns ingen ordförande och ingen första vice ordförande i regionstyrelsen. Klubban fattas, minst till mars, av andra vice ordförande. Oppositionens Eva Nypelius (C).
Någon ordinarie regionchef finns det inte heller.
Hur illa är det för Gotland?
Jag tycker inte att man ska överdramatisera det akuta läget. Politiken kan bidra till att skapa förutsättningar för välstånd, men det är inte politiken som skapar det. Och politiken kan för all del också förslösa välstånd och försvåra tillväxten av det.
Även om Regionen ledarlöst ligger och driver så är det ju bättre än när någon kör på grund i full fart. Nu när krutröken ha lagt sig så lägrar sig dimman istället. Då är det läge att mycket noggrant fastställa var vi befinner oss nu så man inte förvärrar situationen ytterligare.
För det första behöver de två senaste stora skandalerna redas ut i grunden. Exakt vad är det som har hänt och vem bär vilket ansvar? Vad är det som är fel inom Region Gotland, när viktiga beslut kan fattas på lösa boliner? En regionchef sparkas utan beslut i regionstyrelsen och styrelsen i ett viktigt regionalt bolag har inte ett enda möte på ett helt år, men dess ordförande lyckas ändå sälja bolagets största tillgång till underpris.
Åke Svensson bär det primära ansvaret. Men en regions funktion kan inte helt hänga på att en man gör allting rätt. Det måste finnas maktfördelning. Det måste finnas funktioner och personer som reagerar när något går snett eller inte går an.
Att vara regionstyrelsens ordförande ger inte befogenheter att göra som man behagar eller att lägga formalia åt sidan. Det som inträffat är ett symptom på mer grundläggande brister i hur Region Gotland leds och den kultur som råder i organisationen.
Det är ju inte alldeles lätt att se hur Socialdemokraterna på ett bra sätt ska kunna besätta de positioner som avfolkats. Det är krävande arbeten. Det som möjligen kan tala för Åke Svenssons och Hanna Westeréns efterträdare är att förväntningarna inte är högt ställda. Vilket i sig är illavarslande.
Eva Nypelius sade under gårdagen att hon tror att en tids samregerande skulle vara bra för Gotland och för att återupprätta förtroendet för politiken.
Under en övergångsperiod kan det ligga något i att det behövs gemensamma tag för att gå till botten med det som varit. En tids avlastning skulle dessutom kunna hjälpa de sönderregerade Socialdemokraterna.
Men i längden tror jag att samregerande vore skadligt. Det är i stora koalitioner som maktfördelning och kontroll fungerar som sämst. En aktiv och kompetent opposition som gör invändningar är en viktig del av en väl fungerande demokrati. Och det är bakom en enad front som avarterna verkligen kan frodas.