Visst oroas jag av Storbritanniens utträde ut EU. Oro på finansmarknaderna och problem för bankerna. Kursfall på börserna. (Pikant nog ett mindre fall på Londonbörsen än på många andra europeiska börser.) Nya eventuella handelshinder till en viktig marknad. Med mera. Och Sverige förlorar en viktig allierad i kampen om vad EU ska vara och göra.
Man kan hoppas på att det är just en sådan här chock för systemet som EU behöver. EU:s överstatliga ambitioner och maktanspråk har utvecklats snabbare än vad många EU-länder önskar. Men framför allt i strid med vad många EU-medborgare önskar. Personligen blir jag ofta djupt frustrerad över hur EU missbrukar våra pengar och sviker vårt förtroende. Istället för en renodlad frihandelsorganisation har vi en byråkratisk tullunion, administrerad och styrd av en privilegierad elit, med ett inflytande över medlemsstaternas angelägenheter som är vida större än det demokratiska underskottet motiverar. Plus en felkonstruerad valutaunion som har kommit att bli sin egen värsta fiende.
Det är fortfarande medlemsländernas parlament som har den överlägset största demokratiska legitimiteten.
Men EU:s eliter verkar inte alls sinnade att se sin egen skuld till det som nu inträffat när EU:s näst största ekonomi drar sig ur. Man drar återigen underliga slutsatser när ännu en folkomröstning i en lång rad går EU emot. Det brittiska folket borde ha aldrig ha fått rösta om sin framtid och de som röstade för utträde, för Brexit, framställs som outbildade rasister, chauvinister, sentimentala imperiedrömmare och isolationister. Visst finns det sådana underströmmar – och visst ägnade sig Brexitanhängarna åt en del överdrifter – men motiven för att rösta för eller mot Brexit var så sammansatta att de inte kan delas in i ”goda” och ”onda”.
Som svensk hoppades jag på att Storbritannien skulle stanna kvar i EU. Men jag är samtidigt ärlig nog mot mig själv – och er – att säga att jag inte är säker på hur jag hade röstat om jag själv varit britt.
EU behöver reformeras och sköta ett mindre uppdrag bättre. Tyvärr har jag liten förhoppning om att det kommer att bli så i närtid. Kanske kan det bli annat ljud i skällan om denna chock för systemet följs av fler. Storbritannien är verkligen inte ensamt om att ha en stor EU-kritisk opinion och fler länder kan komma att börja ta steg i det brittiska uttågets spår.
Storbritanniens uttåg ur EU kan för övrigt komma att följas av framför allt Skottlands uttåg ur den brittiska unionen. Både Skottland och Nordirland röstade för att stanna kvar i EU. Det har bara gått ett par år sedan Skottland genomförde en folkomröstning om utträde, där nej-sidan vann knappt. Det verkar nästan som om skottarna efteråt hade dåligt samvete för detta, och det skotska separatistpartiet vann överlägset (i Skottland) i det därpå följande parlamentsvalet.
På den irländska ön är det nog väldigt många som nu blir väldigt missnöjda med att EU:s yttre gräns kommer att gå mellan Irland och Nordirland.
Det är nog sannolikt att åtminstone Skottland nu bryter sig ur det förenade kungadömet. Men återinträdet i EU kan nog bli mer komplicerat än skottarna nu föreställer sig.