Jag ska berätta en historia ur en barndom som inte tillhör mig utan en kollega som jag hade för över 20 år sedan. Snart förstår du kanske varför den har fastnat.
Låt oss kalla honom Klas. Klas spelade fotboll. Men inte med någon större framgång. Troget traskade han till träningarna. Varje gång det var match var han med. Men inte på planen. Klas satt på bänken och tittade på. I match efter match efter match.
Men när säsongen närmade sig slutet hände något. Tränaren lovade att Klas skulle få spela i nästa match, som var på bortaplan. Nervös och uppspelt klev han ombord på bussen tillsammans med de andra grabbarna.
Men på vägen dit, där i bussen, uppdagades ett problem. En av Klas lagkamrater – stjärnan i gänget – hade glömt sina fotbollsskor. Han som till varje pris måste vara med på plan. Vilken lagspelare kan tänkas ha lika stora fötter som den glömske? Klas, så klart. Vem annars?
Klas skor fick spela matchen. Själv satt han som vanligt på bänken. I träskor.
Det är den typen av historia som väcker två helt olika känslor. Tragikomiska, brukar de kallas. Men i stunden, för det utsatta barnet, är tragedin renodlad.
Den typen av erfarenheter kan skapa livslånga trauman. Och det är väl få av oss som vill att barn ska utsättas för den typen av behandling.
Så jag tycker att det är en angelägen problematik som P4 Gotland aktualiserat i en serie inslag om formerna för barns idrottande.
Men jag håller ändå med den fotbollspappa som tycker att det är synd att man nu inte räknar resultat i matcherna ända upp till 12 års ålder. Tävlingsmomentet är ju inte ett obetydligt inslag i det som väcker intresse med idrott.
Hur kommer det sig att vi svenskar så ofta låter en extrem gå över i en annan? Det är verkligen inte bra när man hårdcoachar och gör bänknötare av små barn som inget hellre vill än spela. Men det innebär ju inte att den raka motsatsen – att inte ens hålla reda på hur många mål som görs och vem som vinner – är det riktiga.
Kan inte vuxna människor som arrangerar barnens idrottande enas om en balanserad medelväg där alla får spela samtidigt som man registrerar resultaten utan att överdriva deras betydelse?
För övrigt misstänker jag att ungarna håller reda på ställningen även om ingen annan får låtsas om den.