Storbritannien har fått sin andra kvinnliga premiärminister i form av Theresa May, som efterträder David Cameron i folkomröstningens efterdyningar. Både May och Margaret Thatcher (som hade posten i mer än elva år) tillhör det konservativa Torypartiet.
Hur kommer det sig att Sverige, där vi gärna berömmer oss om att vara långt framme inom jämställdhet, aldrig har haft någon kvinnlig statsminister medan de konservativa britterna har haft två? Den första kvinnan som hade en realistisk möjlighet att bli statsminister var Mona Sahlin (S) i valrörelsen 2010. Nästa möjlighet blir väl troligen Anna Kinberg Batra (M) i valrörelsen 2018.
Det finns många olika möjliga anledningar som kan hjälpa varandra att förklara varför det blivit så. En av dessa förklaringar är tillfälligheternas spel. Men jag tror att det finns verkliga skillnader mellan Sverige och Storbritannien som är viktiga faktorer som måste ingå i en korrekt analys. Och jag tänkte här ta upp en av dessa.
I Sverige finns i dag två partier som på allvar konkurrerar om att kunna göra sina partiledare till statsministrar. Moderaterna och Socialdemokraterna. Hur utser dessa partier sina partiledare? Det smusslas och hymlas. Personer som blånekar till att det vill bli partiledare kan ändå senare visa sig villiga. Man kan bara ana sig till hur den process ser ut, bakom kulisserna, som leder fram till att en ny partiledare kan krönas. Men när partimedlemmarna ska bekräfta valet så är det redan gjort.
Skillnaden är väldigt stor jämfört med hur det går till inom Torys och Labour i Storbritannien. Där utmanar olika kandidater varandra. När en ny Labourledare skulle utses 2010 var det till och med två bröder (Ed och David Miliband) som var huvudkandidaterna i en hård maktstrid inför öppen ridå. Theresa May hade fyra medtävlare innan dessa en och en föll ifrån.
Jag tror att kvinnor vinner på öppen tävlan och har lättare att hävda sig där, än när partielitens nätverk får avgöra kampen om partiledarposten bakom lykta dörrar. Och jag tror inte att det är någon slump att Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD) blev partiledare i (förhållandevis) öppna processer.