Jag har inte riktigt kunnat släppa Stefan Löfvens beslut att rata Almedalsveckan i år, eller hans motivering. Varför vill han framstå som ledaren som avstår att frottera sig med andra beslutsfattare, för att istället under just den där dagen i juli träffa människor som ska vara så vanliga det bara går? Talet tar ju inte ens en timme. Klart han kunde hinna om han ville.
Plötsligt ter det sig glasklart. Löfven har låtit sig vägledas av det våta finger han sträckt upp i luften. Han har känt vinden från Brexit. Från Donald Trumps stormande till presidentposten. Misstron mot etablerade eliter. Dissandet av de traditionella medierna. Missnöjet.
Jag vill väl inte påstå att Stefan Löfven försöker hissa sina segel i den vinden. Då skulle han omedelbart kapsejsa. Men genom att markera avstånd till Almedalsveckan kan statsministern åtminstone hoppas på lite lä från ovädret. I en manöver distanserar ju sig från de beslutande och tyckande klasserna inom politik, förvaltning, näringsliv, PR och lobbande särintressen. Och han distanserar sig från de etablerade medierna som kraftsamlar i Almedalen. En kraftfull symbolhandling.
Problemet är väl att samtidigt som han filar på sin egen folkliga image så bidrar han till att bekräfta nidbilden av Almedalsveckan som en lekplats för eliten där inget av vikt egentligen sker. Därmed bekräftar han också världsbilden hos dem som ser lögner som ”alternativa fakta”. Veckans seminarier och argumentation blir bara meningslös teater. En labyrint för vilsegångna när verkligheten pågår någon annanstans.
Löfven hukar när han borde spjärna emot. Han jamsar med när han borde säga emot. Han borde stå i första ledet men kliver åt sidan och drar sin harvärja.
När Löfven söker lä är det vi som blir blåsta.