Först ut i Almedalen på söndag är Annie Lööf, från Maramö strax utanför småländska Värnamo. Jag är själv från Värnamo. Annies farbror Peter var en del av min bekantskapskrets under gymnasietiden. Jag var tillbaka på besök i Värnamo nu i midsomras och under en biltur passerade vi faktiskt genom byn Maramö, en väldigt småländsk miljö med några hus och jordbruksfastigheter som ligger utspridda i ett litet och kuperat odlingslandskap omgivet av barrskog på den kargare mark runt Maramö som inte lämpat sig för odling.
Det var fint i Maramö och väldigt annorlunda mot förra gången jag var där. Då var Annie Lööf en ny och ifrågasatt ung centerledare som från Almedalens talarstol bjudit in de andra partiledarna till alliansmöte i Maramö för en ”nystart”. Men hon struntade i att kolla med de andra partiledarna först, om en sådan inbjudan skulle vara välkommen. Det var de inte så glada över. Inbjudan accepterades senfärdigt och motvilligt. När Reinfeldt, Björklund och Hägglund kom till Annies småländska hem, inför den församlade nationella pressen (inklusive undertecknad) hade det hunnit bli vinter och svinkallt och snön låg tjock och vit i Maramö. Och det var inte bara vädret som var lite kyligt. Även om de påmålade leendena var breda så var färgen tunt pålagd och de verkliga känslorna för mötet lyste igenom.
Vid mitt besök i midsommarhelgen hade Maramö gått från vinter till sommar. Annie Lööfs partiledarskap har genomgått en motsvarande utveckling. Mottagandet var först mycket kyligt. Hon var ung och lite kantig och varje kris riskerade att bli en sista strid. Som när ett utkast till ett nytt idéprogram, tröskat i en arbetsgrupp men aldrig antaget av någon stämma eller partistyrelse, innehöll lite väl många förslag som väckte harm och/eller löje. Vem hade förväntat sig att Centern och bigami skulle bli intimt förknippade begrepp?
Nu, efter ledarskiften i andra partier, framstår Annie Lööf som säker och prövad jämfört med de flesta andra partiledarna. Hennes förtroendesiffror ligger i nivå med ledarna för de två största partierna. Ännu har det inte hänt, men det är lätt att föreställa sig omvälvningar och förändrade styrkeförhållanden inom kanske framförallt alliansen. Moderaterna har en ny och försiktig partiledare som dessutom, till skillnad från Lööf, inte har haft förmånen att väljas i en öppen och konkurrensutsatt process. Kinberg Batra brottas dessutom med en intern konflikt om den Decemberöverenskommelse som företrädaren var vänlig nog att lämna efter sig.
Centerpartiet borde vara fyllt av tillförsikt. Men det finns en gnagande oro. Partiet är starkt i jordbruksbygder, som den gotländska landsbygden, och på vissa industriorter, som Värnamo. Centerpartiet har försökt bredda sig och bli ett allmänt företagarparti, och i synnerhet ett småföretagarparti. Det känns som man slagit in på rätt väg, men hittills går det ändå trögt. Att självförtroendet tryter märks denna Almedalsvecka då Centern tar till kändisar, bland annat från två olika dokusåpor, för att väcka intresse och uppmärksamhet. En Robinsondeltagare ska prata polisfrågor och en bonde som sökte fru ska prata företagande. Kunde ingen gäst från Paradise Hotel ha pratat familjepolitik?