Ledare: Troll är vi allihopa?

Kanske borde GA:s artikelserie om politikerhot och ett tuffare debattklimat få mig att fundera över orsaker eller möjliga åtgärder. Men min första instinkt är faktiskt självprövning.

Bidrar jag exempelvis själv till att trissa upp stämningen? Självklart gör jag det. Samhällskritik, opinionsbildning och polemik går ju inte att bedriva – åtminstone inte effektivt och intressant – om man samtidigt undviker konflikt. Men förhoppningsvis klarar jag oftast av att göra det med glimten i ögat och en grundläggande respekt för människor och deras värde.

Samtidigt vore det ju förödande om konfliktnivån i det offentliga samtalet var så låg att ingen någonsin riskerade att bli sårad. Hur många problem och missförhållanden skulle då bara fortgå, om ingen var beredd att ta konflikten för att göra något åt saken och åstadkomma förändring?

Rena hot är naturligtvis helt oacceptabla och ska på alla sätt beivras. Men sedan finns ju en mycket nyansrik gråskala allt från förtal och grova övertramp till sakliga invändningar. I jakt på övergreppen kan inte all kritik kategoriseras som trakasserier.

I dagens avslutande del av GA:s serie intervjuas regionfullmäktiges avgångna ordförande Conny Kristensen Gahnström, som beskriver det som att hon aldrig riktigt fick chansen i sitt uppdrag. Jag vill väl egentligen inte lägga sten på det tunga svek hon anser att hon utsatts för. Jag har ju inte heller full kunskap om vad hon varit med om och hur hon upplevt det. Men å andra sidan vet jag ju hur jag upplevde mötena i fullmäktige.

Vad skrev jag själv om Conny Kristensen Gahnströms insatser i fullmäktige? Gav jag henne chansen? Efter hennes debut som ordförande i oktober 2014 inledde jag ledaren:

”Gårdagens möte i regionfullmäktige skulle kunna beskrivas som underhållande. Men jag är uppriktigt bekymrad. Och det beror inte på fullmäktiges nya ordförande. Visserligen verkar Conny Kristensen Gahnström (S) ha dimmiga begrepp om hur ett fullmäktigemöte ska gå till och av hur man snickrar ihop en kontrapropostionsordning. Dessutom hade hon i går lite svårt att hålla reda på vad ledamöterna heter och vilka partier de tillhör. Men det kan ändå vara övergående problem, som minskar med träning och avtagande nervositet.”

Det var allt, då. Jag återkom till ämnet efter fullmäktigemötet i mars 2015, och skrev bland annat:

”Jag har börjat tvivla på det. Att det är ett övergående problem alltså. Det var oklara besked och kontrabesked, felaktiga och omtagna beslut på löpande band i går. Och namnen? Det var som om fullmäktiges ordförande ledde ett möte med vilt främmande människor.”

Nästa gång jag ansåg det påkallat att kommentera hennes insatser som ordförande kom inte förrän i oktober i år, strax innan hon avgick:

”Efter ett par år med uppgiften har hon fortfarande inte koll på proceduren. Ungefär 75 procent av ledamöterna tycks ha bättre grepp om formalia än den som ska leda mötet. Högljudda och mångstämmiga protester mot ordförandens misstag är inget ovanligt inslag. [...] Det förekommer vid upprepade tillfällen varje möte. Och det kan verkligen leda till problem om fullmäktige av misstag beslutar något helt annat än vad man egentligen tänkt sig.”

Om jag i efterhand ska ägna mig åt självkritik, så tycker jag absolut inte att jag ägnat mig åt mobbning eller trakasserier. Snarare frågar jag mig varför jag inte skrev mer och utförligare än jag gjorde. För det ligger ju inget så skamligt i att någon misslyckas med ett offentligt uppdrag, att det inte går att prata om. Och det jag såg av andras reaktioner på ordförandeskapet tolkade jag inte eller som illvilja, även om jag lätt kan förstå att CKG upplevde det så, utan som att man vara måna om att fullmäktige skulle fungera. Och visst, med tiden under två år, en viss men inte alltför utlevd tilltagande frustration.

Jag tror att vi alla kan vara överens om att det finns ett problem med en tilltagande brutalitet i det offentliga samtalet, bland annat men inte enbart i form av så kallade nättroll. Men om vi definierar alla kritik som mobbning, så gör vi också potentiellt varje debattör till ett troll. Och det är absolut ingen framkomlig väg till en bättre debatt.