Jag läser och hör fler och fler uttala sig om hur dagens situation påminner dem om 30-talet. Jag håller inte alls med. Det är att odla en undergångsstämning. Skillnaderna är många fler än parallellerna. När öppet nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen demonstrerade i Visby i går så var det exempelvis bara ett tiotal vilsna själar som försökte bidra till de motsättningar och det missnöje som följt i spåren på den våldtäktsutredning som polisen inledde i söndags.
Europa har sina ekonomiska problem, men inte på ett sätt som motsvarar 30-talets depression. Det finns regimer i Europa att vara kritisk mot, men inga som motsvarar 30-talets förbrytarregimer. Många länder har partier med varierande bruna inslag, men vi ser inte många tecken på att de på allvar är på väg att utmana om den absoluta politiska makten. Och absolut inte de partier som är programmatiskt rasistiska.
Men även ett dussin i Visby en gråbrun söndag i oktober är naturligtvis för många. De incidenter som drabbat åklagare, brottsmisstänkta och helt oskyldiga är varningssignaler som måste tas på allvar. Jag hoppas att de som inledningsvis fallit för eller lockats tankar kring medborgargarden, privat rättsskipning och kollektiv skuldbeläggning av hela grupper av människor besinnar sig och inser vilka krafter det är de lierar sig med. Skulle en sådan utveckling skapa ett samhälle de tycker vore bättre än dagens? Jag hoppas VERKLIGEN inte det.