Martin Valfridsson förespråkade inget förbud mot tiggeriet, när han i februari förra året presenterade sin utredning. Han var då regeringens nationella samordnare för utsatta EU-medborgare.
Valfridsson ansåg då att det borde räcka om exempelvis polisen exempelvis upprätthöll redan existerande lagar för att komma tillrätta med tiggeriet. Och om den svenska allmänheten insåg att det är bättre att ge till hjälporganisationer som arbetar på Balkan än till tiggare.
Men sedan dess har Martin Valfridsson ändrat uppfattning. Om ett förbud mot tiggeriet sade han i går till Sveriges Radios Studio Ett bland annat att:
– Nu har det gått över ett år sedan jag lämnade min rapport och tyvärr, jag har bytt fot. Det finns så hög grad av utnyttjade, vi kan inte stillatigande se på när det här händer.
Bakgrunden till Martin Valfridssons förändrade inställning är bland annat en granskning av NRK (Norsk rikskringkasting, motsvarigheten till SVT och SR). NRK har i dokumentären Lykkelandet avslöjat tiggeri i Norge som en del av en toppstyrd och organiserad verksamhet. Det nätverk NRK nystade upp innehöll 140 personer. Ledarna drar in stora summor på att pressa andra till tiggeri, prostitution, narkotikaförsäljning och stölder i Bergen-området. På sina Facebook-sidor skryter de om sina inkomster och lägger ut bilder på högar av pengar. Och visar upp sina lyxbilar.
Allt tiggeri i Norden är förmodligen inte organiserat. Eller, det är åtminstone inte organiserat på samma sätt. Men nog är det påfallande hur noga reviren tycks vara utstakade och de bästa platserna att tigga fördelade enlighet med regler och principer som väl på något sätt måste upprätthållas.
Jag har själv varit skeptisk till ett förbud mot tiggeriet och ansett att det bör motverkas på andra sätt. Men de verktyg som finns verkar inte förslå. Och på Gotland har ju Regionen bestämt sig för att underlätta och husera tiggeriet, istället för att motverka det. Det kan ha fördelar, som att man kan undvika några av de avarter tiggeriet kan föra med sig. Men nackdelen är ju naturligtvis att man bidrar till att tiggeriet fortgår.
Uppenbarligen går det att införa tiggeriförbud, även om det finns principiella och praktiska problem med det. Faktum är att i Europa är det bara Sverige och Finland som helt saknar tiggeriförbud.
Å andra sidan kan man ifrågasätta tiggeriförbudens effektivitet. För det är ju inte som att det bara är i Sverige och Finland som det tiggs.
Men det finns åtminstone en rik källa av erfarenheter i Europa att ösa ur, för den som vill ta reda på hur ett tiggeriförbud bör utformas och upprätthållas för att fungera. Det är hög tid att regeringen lyssnar på förutvarande statsminister Göran Persson (S), som i en intervju i Svenska Dagbladet i fjol sade:
– Det skapar ingen frihet för en människa att stå på knä på gatan och tigga.