Har Storbritanniens omröstning om utträde öppnat EU:s ögon för egna brister, eller går EU in i en självdestruktiv bestraffningsaktion mot ”svikaren”? Svaret är långt borta, men mycket tyder tyvärr just nu på det senare.
Storbritannien har anklagats för att nu vilja plocka russinen ur kakan. Så kan man formulera det. Men man kan också beskriva det som att Storbritannien vill plocka flugorna ur soppan. Oavsett hur man väljer att se det, så genomförde Storbritannien en demokratisk folkomröstning där en majoritet av de röstande ansåg nackdelarna med EU-medlemskap som större än fördelarna. Nu har både EU och Storbritannien skäl att upprätthålla goda relationer och att ge varandra tillgång till varandras marknader. För det är väl frihandel vi vill ha, eftersom alla tjänar på det?
EU verkar nu vilja ligga på Storbritannien om att komma in med en utträdesansökan så snart som möjligt. Jag kan förstå de emotionella skälen till en sådan begäran. Men det är just att bli emotionella man måste undvika att bli nu. Det här ska väl inte behöva bli ett uppslitande skilsmässodrama där man är beredd att stå ut med ett stort lidande så länge det också drabbar motparten. Det finns inga goda skäl för att kapa unionsbanden så snart som möjligt. Att det kan ske under ordnade former och under ömsesidig respekt är mycket viktigare.
Den brittiska omröstningen var för övrigt formellt en rådgivande och inte en beslutande folkomröstning. Precis som svenska folkomröstningar. Britterna borde därför själva kunna välja när man begär utträde. Det är ju Storbritannien som ska begära utträde ur EU och inte EU som begär utträde ur det förenade kungariket.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel tillhör tack och lov dem som nyktert konstaterat att britterna måste få tid på sig. På en annan punkt är hennes budskap krävare. Om britterna vill ha full tillgång till den inre marknaden måste de också acceptera att arbetskraft får röra sig fritt inom EU.
Jag hoppas att det blir slutresultatet av förhandlingarna. För alla inblandade parters skull. Migrationsfrågan må ha spelat en stor roll i folkomröstningen om EU-medlemskapet. Men den som tillbringat tid i Storbritannien på senare år har nog svårt att föreställa sig hur landet överhuvudtaget skulle fungera utan alla arbetskraftsinvandrare från andra EU-länder. Att Storbritanniens starka ekonomi lyckats skapa jobb åt arbetskraft från EU:s likstela ekonomier har alla tjänat på.
Statsminister Stefan Löfven trodde under gårdagen inte att Storbritanniens utträde ska leda till att Sveriges EU-avgift växer.
– Det blir en helt ny budgetförhandling längre fram, men jag ser inte det framför mig, sade han till Dagens Nyheter.
Det är en from förhoppning, men ingenting tyder på att Löfven har rätt.
Storbritannien är liksom Sverige en stor nettobidragsgivare till EU. Båda länderna betalar in mycket mer än vi får tillbaka. 70 miljarder kronor för Storbritannien och 19 miljarder för Sverige.
Men det är inte bara så att Storbritanniens utträde lämnar ett stort hål i EU:s intäktsbudget. Storbritannien är dessutom ett land som bidragit till att hålla tillbaka Bryssels expansionslusta.
Att tro att Storbritanniens utträde inte ska ge effekter på Sveriges EU-avgift är tyvärr helt orealistiskt. Frågan är hur dyrt det blir och hur det påverkar attityden till EU i Sverige.