Försvarsberedningens rapport om hur Sveriges totalförsvar ska utformas konstaterar att Sverige är sårbart på många områden. Det saknas skyddsrum. Sjukvården är inte utformad och personalen inte utbildad för att ta emot många svårt skadade. Elförsörjningen är centraliserad och sårbar. Försvaret är kraftigt bantat och civilförsvaret obefintligt. Vi saknar beredskapslager för kris- och krigssituationer. Och så vidare.
Det är inte så egendomligt. Sverige har stora ambitioner för en omfattande välfärdsstat med långtgående fördelningspolitik. Den är oerhört resurskrävande, varför man av effektivitetsskäl har gröpt ur verksamheter som man ansett det möjligt att nedprioritera.
Därför är sjukvården inte dimensionerad för att hantera verkligt svåra situationer. Därför nedprioriterades försvaret när man inte kände ett omedelbart behov av att det skulle vara starkt. Därför ansågs det inte längre viktigt att ha robusta system med beredskap för kriser som kan drabba mat- och energiförsörjningen. Bergrum som en gång i världen var avsedda för olja har pumpats fulla med fromma förhoppningar.
Sveriges beredskap är inte god. Nu kommer det att krävas prioriteringar av en helt annan sort än tidigare. Vi har prioriterat ner statens kärna för att maximera utrymmet för välfärdskonsumtion. Nu behöver vi prioritera bland statens åtaganden för att kunna stärka kärnan. När folkhemmets bärande konstruktioner visar sig ihåliga samtidigt som vi återupptäcker att vi lever i en politisk jordbävningszon, så kan man inte prioritera soffkuddar och potpurri.
Ett av förslagen är att kraven på svenskarnas egna krisförberedelser behöver öka. Vi behöver väl inte bygga egna skyddsrum och fylla dem med geigermätare och konserver. Men en svensk ska kunna klara att sörja för sina egna nödvändigheter under åtminstone en vecka.
Det är en klok hållning. Vi behöver och bör ta ett större personligt ansvar. Men mest lättsinne inför tyngst ansvar är det faktiskt staten som har stått för.