Försvaret av Gotland avvecklades. Åtminstone den storskaliga permanenta närvaron. Nu finns det medarbetare på GA som har skrivbordet mycket nära den plats där sängen på logementet fanns under militärtjänstgöringen. En mycket kort resa långt bort.
Nu är det andra bullar. Det är inte så hemskt länge sedan som det anlände ett gäng stridsvagnar till ön. Nu ska försvaret, i form av ett kompani, åter få en fast närvaro på ön, enligt regeringen inför det nya försvarsbeslutet.
Ser man hela detta skeende som en helhet så är det naturligtvis helt huvudlöst. Först avveckla och göra sig av med mycket av försvarets infrastruktur. Och sedan göra helt om marsch. Det är dyrt.
Men så ska man ju inte se det. Då skulle man ju aldrig kunna rätta till felaktiga beslut man fattat. Det var ett felaktigt beslut att avveckla försvaret av Gotland och nu gör man någonting åt det. Det är rätt. Även om det är både dyrt och pinsamt.
Totalt är den rödgröna regeringens satsning på försvaret tyvärr betydligt mindre än vad ÖB anser nödvändigt.
Att satsningen är för liten är också delvis vad allianspartiernas kritik går ut på. Trovärdigheten för denna kritik hade varit större om alliansregeringen inte nyss hade haft ansvaret för försvarspolitiken i åtta år. Då blundade man, eller kisade åtminstone kraftigt, inför utvecklingen. Och försvaret användes som budgetregulator, trots Georgienkriget och alla andra illavarslande tecken.
Alliansen vill också att ett svenskt Nato-medlemskap ska utredas och övervägas, vilket Socialdemokraterna avfärdar. Jag tycker att alliansen har rätt. Ja, jag skulle vilja gå längre än så och hävda att ett fullt medlemskap i Nato är det logiska steget, i ett allt tätare samarbete med Nato. Vi lurar inga andra än oss själva, när vi avstår Nato.
Men Nato-medlemskap är inte ett alternativ till en satsning på försvaret. En sådan satsning behövs alldeles oavsett hur Sveriges relation med Nato ser ut. Ska vi ingå i ett omfattande försvarssamarbete så måste vi ha något att bidra med.