En uppgift som cirkulerade i valrörelsen inför EU-valet var att Europaparlamentarikerna tjänar nästan 95 000 kronor i månaden. Ja, förutom det frikostiga traktamentet och alla pengarna som ska gå till kontor med mera. Men jag tyckte ändå att det lät mycket. Betydligt mer än vad jag hade för mig att de brukade få i lön.
Så jag kollade upp det och efter en googling fick jag reda på att de parlamentariker som valdes 2014 skulle få knappt 77 000 i lön. Har de verkligen vågat låta parlamentarikernas löner växa så snabbt sedan dess, med uppåt 25 procent? Varför har det inte upphävts ett ramaskri i protest mot detta?
Men så insåg jag vad det är som egentligen har hänt. Parlamentarikernas löner sätts ju inte i kronor. De sätts i euro. Och svensk finans- och penningpolitik har samverkat så att kursen för den svenska kronan pressas allt lägre. Den blir mindre och mindre värd. I februari 2014 stod euron i 8 kronor och 90 öre. En färsk notering för dagens växelkurs är 10,64 kronor för en euro. Den danska kronan, som är låst mot euron, kostar över 1,40. Det är stor skillnad på kronor och kronor.
Huvuddelen av löneökningen för Europaparlamentariker är alltså inte alls löneökning. Det är bara växelkursförändring. Och ramaskriet har uteblivit eftersom parlamentarikernas löneökning ter sig beskedlig för dem som har starkare valutor.
När Sveriges tillväxt dessutom tillhör EU:s absolut sämsta – även räknat i urholkade kronor – så förstår man att det verkligen inte går så bra för Sverige som en del har fått för sig. Det märks bland annat vid utlandsresor till mål där svenskar tidigare var köpstarka men där man nu mera får känna sig som kusinen från landet på besök i storstan.
Så även om exportindustrin går bra, dopad av den extremt låga kronkursen, så innebär det inte med nödvändighet att det svenska välståndet utvecklas speciellt positivt. När kronan tappar tiotals procent i värde mot euron så innebär det också att svenskarna jämförelsevis blir tiotals procent fattigare.