Jag surfade förbi SMHI och tittade på en tiodygnsprognos för en av Gotlands socknar. För perioden förutspåddes inte ens en tiondels millimeter regn. Vi ser inget slut på torkan och för landets bönder blir situationen dag för dag alltmer akut.
Länsstyrelsen uppmanade i går privata markägare att släppa in sina djurhållande medmänniskor på mark som är tillgänglig för skörd och bete. Jag instämmer. Den som har mark som är möjlig att beta, men som i dag inte används, kan på så sätt göra en insats på dem som har svårt att hitta mat till sina kor, får och hästar. Det finns djurägare som i dag försöker skörda foder ut vägarnas dikesrenar för att föda sina djur.
Slakterierna kan stå inför en hektisk höst, när djurhållare ser sig tvungna att nödslakta djur som de inte har mat till över vintern. Hur ska de få avsättning för köttet, till vettiga priser? Hur ska det svenska djurhållande lantbruket klara av att resa sig och på nytt bygga upp de besättningar som nu riskerar att decimeras?
Jag hoppas Gotlands Slagteris vd Thomas Östlund är något på spåren, när han i en intervju på helagotland.se spekulerar om det engagemang för näringen som dagens situation kan skapa:
– Förhoppningsvis kan det här leda att man sluter sig än mer kring det svenska köttet framöver också, vilket kan vara en positiv effekt. I nuläget har vi enbart en 50-procentig självförsörjning på nötkött i Sverige. Jag tycker att den siffran bör vara 80-90 procent, vi har en väldigt bra och hållbar djurproduktion med fin djuromsorg och stora mervärden.
I så fall skulle det kunna komma något långsiktigt gott ur denna akuta kris. Svensk köttproduktion förtjänar att överleva och växa. Den förtjänar konsumenter som stöttar den i en svår stund. Den förtjänar att producera lejonparten av det kött vi äter, istället för att vi ska glufsa i oss utländskt kött från en sämre djurhållning med mer antibiotika.
Att i en tid som denna äta något annat kött än svenskt kött är att avstå en chans att visa ett fundamentalt samhällsengagemang. Sverige har urbaniserats, men det är inte så länge sedan. Det har väl inte gått så långt att vi totalt klippt banden och tappat vårt engagemang för den landsbygd och det jordbruk där vi har våra rötter?
Att vi äter svenskt kött är viktigt även för att bevara det öppna landskapet och för att Sverige ska vara bättre rustat inför en kris som försvårar eller omöjliggör import.
Eftersom näringen och dess fortsätta existens verkligen är ett riksintresse och en nationell säkerhets- och beredskapsfråga så hoppas jag också att regeringen är beredd att göra mer än den hittills har gjort för att hjälpa Sveriges bönder genom krisen.