Inom trafikpolitiken gäller nollvisionen. Med vetenskap och beprövad erfarenhet försöker man minska antalet dödade och svårt skadade i trafiken. Med framgång.
Inom narkotikapolitiken gäller nolltolerans. Nolltolerans mot narkotika. Nolltolerans mot missbrukare. Och nolltolerans mot dem som har en avvikande mening och kritiserar den dogmatiska, moralistiska narkotikapolitiken. Och medan fler och fler missbrukare dör förblir politiken ungefär densamma. Trots att det visat sig att om man vill minska narkotikans skadeverkningar så är det inte effektivt med avståndstagande, kriminaliserat missbruk och ransonerade behandlingar. Det är för många som inte lyssnar när man på detta sätt ”skickar signaler” om hur farligt det är med narkotika.
Jag har tidigare skrivit om hur antalet drogrelaterade dödsfall dubblerats i Sverige. Den förfärande trenden fortsätter och nu konstaterar en ny rapport från EU:s narkotikabyrå att antalet som dör i överdoser i Sverige dubblerats på tio år. Dödligheten är större i Sverige än i något annat EU-land, förutom Estland. Dödligheten ökar i Sverige medan den minskar i andra EU-länder.
Ändå fortsätter vi med samma politik. Folkhälsominister Gabriel Wikström (S) försökte ge intryck av något annat inför FN:s toppmöte om narkotika i fjol våras. Han hävdade då bland annat att:
– Vi ska bredda bilden av vad svensk narkotikapolitik går ut på. Det finns en nidbild av att den är ganska snäv och bara handlar om förebyggande arbete, men det är inte sant. Vi gör stora insatser för gruppen i beroende och missbruk och den vård vi erbjuder är bland de bästa i världen. Detta ska lyftas fram så att vi kan ha en dialog med alla aktörer.
Men i samma SVT-intervju framgår det att Wikström egentligen inte alls är lyhörd för erfarenheter från andra länder om vad som faktiskt fungerar. Kanadas cannabislegalisering ”oroar” Wikström, eftersom Kanada är ett land som kulturellt och politiskt liknar Sverige på många andra områden.
– När det gäller Kanada vet vi ju också att dom är väldigt måna om att politiken ska vila på en vetenskaplig grund. Man är väl medveten att man går en svår balansgång och det kommer jag också att säga när jag träffar den kanadensiska ministern under mötet.
Wikström planerade att följa utvecklingen i Kanada. Men oavsett resultatet är det tydligen ingenting för Sverige:
– Absolut. Vi drar likartade slutsatser på så många andra områden, så varför skiljer vi oss här? Vilka erfarenheter har man i Kanada? Men jag ser inte framför mig att vi kommer att gå den här vägen.
Wikström fick också frågan om Sverige har något att lära sig av den narkotikapolitik som givit goda resultat i Portugal.
– Jag tror alltid att man kan lära sig något, men det är ingenting som påverkar vår politik.
Det är en häpnadsväckande dogmatisk inställning. Ingenting ska påverka den politik som gör att fler och fler dör av droger i Sverige för varje år som går.
FN-kontoret för mänskliga rättigheter kritiserade Sveriges narkotikapolitik i en rapport 2015. Den biträdande högkommissionären för mänskliga rättigheter, Flavia Pansieri, sade då till SVT:
– Vi brukar betrakta Sverige som ett föregångsland med väldigt progressiv politik. Därför blev jag förvånad över att se hur landet ligger efter i narkotikafrågan.
Vilken väg är rätt för Sverige? Jag är genuint osäker på det. Men den väg vi länge gått leder inte till något bra ställe. Vi befinner oss redan i dystra omgivningar och det mörknar framöver. Dagens politik är destruktiv för samhället och för missbrukarna och positiv mest för den organiserade brottsligheten. Det är dags att välta de gamla dogmerna över ända och skapa en ny politik som utgår från vetenskap och beprövad erfarenhet om hur man minskar drogernas skadeverkningar.