Idealet vore givetvis att de som genererar skräp i den gotländska naturen tar med sig det skräpet hem. Har man lyckats asa ut förpackningar med mera när de var fulla och oanvända, då borde det inte vara ett alltför stort omak att ta med sig det tömda och använda i den andra riktningen.
Men samhället kan ju inte organiseras som om alla medborgare visar hänsyn och tar ansvar. Så är tyvärr inte fallet. Vilket tyvärr framgår i gårdagens GA i artikeln om Björkhaga strandby, som överhopas av den hänsynslösa allmänhetens sopor.
Det kan vara frestande i sådana här sammanhang att skylla på vettlösa fastlänningar. Men allting tyder på att problemet är huvudsakligen gotländskt. Det började redan i maj, långt innan turistsäsongen. Och kontrollerade registreringsnummer från bilar framförda av sopdumpare skvallrar om att många av dem bor i närområdet. Så om de hade tagit soporna med sig hem, så hade de ändå inte behövt köra dem så långt.
Miljöskyddsinspektören vid Region Gotland Jonatan Lövin bekräftar problemet. Men utan att presentera en lösning.
– Det är ett problem där det inte riktigt finns något klart svar. det är allmänheten som skräpar ner på privat mark och det blir så mycket skräp att näringsidkaren inte kan ta hand om det själv.
Jag har ett förslag. Den svenska allemansrätten ger allmänheten långtgående rättigheter. Men när dessa rättigheter missbrukas i stor skala så måste det gå att vidta motåtgärder. Och i ett extremfall som detta behövs det långtgående motåtgärder.
Området är privatägt. Låt den plågade ägaren privatisera det på allvar. Allmänheten ges inte tillträde när den inte kan sköta sig. Den får ta sitt pick och pack – sina kartonger, flaskor, blöjor och matrester – och åka någon annanstans.
Jag kan tänka mig en rad andra motåtgärder också. Håller man efter terrängparkeringen lär trycket av bilburna badgäster minska. Om nedskräpare och skräpdumpare hotas av drakoniska straff om de blir påkomna kan det också bidra till att minska problemet. Eller låt markägaren avgiftsbelägga annars icke-betalande gäster.
Allemansrätten är en inskränkning i markägarens rättigheter. Det är inte rätt att dessutom pådyvla markägaren de kostnader som allmänhetens nyttjande av marken leder till.