Regeringen kan gå på pumpen. Snart. Flera gånger om.
I förrgår gällde det vårdvalet i primärvården och de privata vårdcentralerna. Regeringen vill avskaffa lagen om vårdval och ge landstingen möjlighet att stoppa alla privata alternativ. Alliansen vill behålla vårdvalet och det vill även, som det verkar, Sverigedemokraterna.
I går var det skolfrågorna. Alliansen vill exempelvis ha tioårig grundskola, betyg från 4:an och mer idrott i skolan. Och man vill inte att gymnasiet ska vara obligatoriskt eller att alla gymnasieprogram ska förbereda för högskolestudier. Och Sverigedemokraterna tycks vara beredda att rösta på Alliansens förslag på flera punkter.
Men djävulen ligger inte bara i detaljerna. Ja, regeringen riskerar att förlora omröstningen när det gäller hela budgeten.
Det är inte så konstigt.
Stefan Löfven har inte gjort ett enda dugg för att presentera en budget som skulle kunna tilltala eller åtminstone accepteras av en majoritet i riksdagen. Socialdemokraterna har lierat sig med Miljöpartiet, och dessa båda partier har sedan i regeringsställning anpassat sig efter Vänsterpartiets önskemål. Man har omfamnat det illröda och det excentriskt gröna och fjärmat sig från riksdagens majoritet
Stefan Löfven har på detta sätt minimerat sina chanser.
Hur ska regeringen ändå klara sig? En ledare i Aftonbladet i förrgår gav, bisarrt nog, Moderaterna ansvaret för att regeringen ska kunna sitta kvar. Anders Lindberg skrev på den S-märkta ledarsidan att:
"Det hederliga vore att Moderaterna, precis som i voteringen om att välja Stefan Löfven till statsminister, lade ner sina röster om budgeten. Det finns en uppenbar inkonsekvens i att låta Stefan Löfven bli vald till statsminister men inte låta honom regera.
Varför släppte man annars fram honom från början?"
Skulle Moderaterna avstå från att rösta på sitt eget förslag för att hjälpa en vänsterregering att få igenom sin vänsterpolitik? Var i hela friden finns det hederliga i detta? Det vore ju att svika sina egna värderingar, sina egna väljare och den majoritet i riksdagen som verkligen inte stödjer den politik som den rödgröna regeringen bedriver.
Stefan Löfvens bästa chans hade varit att inte sätta sig i regeringssamarbete med Miljöpartiet. Att strunta i en uppgörelse med Vänsterpartiet. En rent socialdemokratisk regering som drev en politik orienterad mot mitten och mot kompromisser och samförstånd hade haft en chans att klara sig även i detta politiska läge. Men Stefan Löfven valde att lägga sitt eget öde i händerna på Sverigedemokraterna. Nu kan han bara vänta och se vad de gör med det.
Om regeringen faller så är det mästerförhandlaren Stefan Löfven som har grävt hålet.