Snart kan Fårösund, som nyss hade 800 invånare, innehålla även 600 asylsökande. Ytterligare omkring 400, jämfört med i dag. Det kommer att krävas mycket för att detta ska bli annat än förvaring under oordnade former. Dessutom för ganska lång tid – kanske två år eller mer – eftersom det pressade Migrationsverket behöver allt längre tid på sig för att processa alla asylansökningar.
Nu varnar även de frivilliga krafterna i nätverket Tillsammans på norr för konsekvenserna. Nätverket har försökt bidra till att mottagandet ska bli som möjligt och det har tagit på sig många av de uppgifter som rimligen borde ha legat på staten, men nu fruktar man att hamna i en situation där nätverkets insatser blir helt otillräckliga jämfört med behoven.
Samtidigt gör det statliga Migrationsverket ingenting för att Region Gotland och de friviliga krafterna ska kunna förbereda sig för den nya situationen med ytterligare 400 flyktingar. Istället är man så hemliga man bara kan för att överraskningen ska bli så stor som möjligt.
Tillsammans på norr vill att verksamheten vid vårdcentralen ska startas upp igen. Nätverket vill ha en polisstation, mer personal på fritidsgården och mer resurser till skolan. Bland annat. Kommer man att få något av detta, för att möta de nya behoven? Kanske något. Absolut inte allt. Regionens ekonomi är ansträngd. Och statens attityd? Den har abdikerat och dumpat alla problem i kommunernas knän och försöker köpa sig fri med en underdimensionerad påse pengar.
Hur har staten abdikerat? Till att börja med genom att reagera mycket senfärdigt och otillräckligt på flyktingkrisen. EU:s yttre gräns rämnade, flyktingar strömmade genom Europa och Sverige var tillsammans med Tyskland de två största destinationerna. Ändå dröjde det väldigt länge innan regeringen inför sig själv och omvärlden kunde erkänna att det behövdes en dörrvakt. Situationen utvecklades bortom all kontroll.
Staten abdikerar när den genom Migrationsverket utlokaliserar flyktingar utan att ta ansvar för konsekvenserna för lokalsamhället och utan förvarning för dem som – i varierande grad – tvingas ta det ansvar som staten frånsvär sig.
Staten abdikerar när regeringen inte tycks ha några planer för hur Sverige ska kunna förvandlas till en nation och en ekonomi där nyanlända kan få tillträde till arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, vilket i sin tur innebär långtgående och långvariga effekter för de kommuner där de som får asyl till slut hamnar. För att inte tala om hur det påverkar de som faktiskt får asyl.
Staten abdikerar när den misslyckas med att avvisa dem som nekas asyl. Staten abdikerar när den fortfarande lämnar problemen med tiggare från Balkan och gatubarn från Nordafrika utan åtgärd. Den abdikerar när det snarare blir regel än undantag att asylsökande destruerar sina egna identitetshandlingar och när de tillåts uppfinna sin egen ålder.
Staten abdikerar när den i flygande fläng handlar upp asylboende av företagare med liten erfarenhet av verksamheten och utan att ge dem ett resolut stöd.
Staten har abdikerat. Men jag hoppas att gotlänningarna, genom initiativ som Tillsammans på norr, ändå orkar fortsätta bidra till ett bättre flyktingmottagande. För även om staten sviker, så sviker vi annars oss själva. Ju bättre start de asylsökande kan få, desto bättre är det för Gotland och för Sverige som helhet.