De två borde vara allierade till statsministern. Ändå har de lyckats med att hugga Stefan Löfven i ryggen, men från helt olika håll. Jag vet att det låter som en fysisk omöjlighet, men nu har ju Löfven ovanligt mycket rygg att visa upp.
Språkröret och utbildningsministern Gustav Fridolin (MP) borde stå upp för och försvara regeringspolitiken. Men miljöpartiet verkar inte ha begripit det här med det solidariska ansvaret för regeringens beslut. Han och hans partikamrater tillåter sig gång efter gång att låtsas vara opposition samtidigt som de sitter i regeringen. Senast nu i helgen då Fridolin i en intervju med Ekot sade om regeringens beslut om migrationspolitiken:
– De riskerar att få fruktansvärda konsekvenser för enskilda, till exempel de tillfälliga uppehållstillstånden för barn och begränsningar i anhöriginvandring.
Lite mer välformulerat än då Fridolin i november kallade flyktinguppgörelsen för "skit". Men jag undrar vad Stefan Löfven kallar Fridolin för, i sitt eget huvud. För hur kul kan det vara att gång efter gång i praktiken pekas ut som regeringssamarbetets onda part? Den ondska som måste hållas i schack av Miljöpartiets medmänskliga inflytande.
Den andra dolkstötaren i helgen var före detta statsministern och partiledaren Göran Persson, som dömde ut regeringspolitiken från andra hållet. Han ansåg i en intervju i Svenska Dagbladet att regeringen inte gjort tillräckligt för att motverka tiggeriet:
Göran Persson underkänner regeringens hållning att inte vilja förbjuda, och menar att tiggeriet inte leder till något positivt för vare sig individ eller samhälle.
– Jag lutar mig mot de gamla resonemangen om att det inte skapar goda samhällen. Det skapar inte frihet för en människa att stå på knä på gatan och tigga av andra. Jag fattar inte att vi ska ha det så.
Man kan tycka att Göran Persson har rätt. Stefan Löfven kanske till och med håller med honom. Men det innebär ju inte att Löfven känner sig hjälp när Persson kliver in på arenan och förklarar hur det ligger till.
Men inte ska man tycka alltför synd om Stefan Löfven. Han och hans parti har valt samarbetspartner i Miljöpartiet. De borde kunnat räkna ut hur lätt det skulle vara att samarbeta med det partiet. Om han vill har Löfven möjlighet att göra en regeringsombildning till en ren S-regering. Det skulle förmodligen underlätta hans uppdrag.
Och tar man på sig Göran Perssons gamla uppdrag får man nog också räkna med att Göran Persson säger vad han behagar, utan hänsyn till efterträdarens arbetsro.