Häromdagen såg jag Robert Redfords dokumentär All the President’s Men Revisited. Den handlar om Watergate-skandalen som i mitten av 70-talet blev president Richard Nixons fall. Titeln anspelar på spelfilmen All the President’s Men (Alla presidentens män), där Redford och Dustin Hoffman spelade journalisterna bakom avslöjandet – Bob Woodward och Carl Bernstein på Washington Post.
I dokumentären återberättades en av de händelser som beseglade Nixons öde. Nixon beslöt sig 1973 för att sparka den särskilda åklagare, Archibald Cox, som inom justitiedepartementet ledde utredningen av Watergateaffären. Cox var ute efter de bandinspelningar från det ovala kontoret som Nixon själv beordrat Händelseförloppet kom att kallas the Saturday Night Massacre – massakern på lördagskvällen – eftersom först justitieminister Elliot Richardson och sedan biträdande justitieminister William Ruckelshaus vägrade avskeda Cox. Båda avgick. Det blev departmentets tredjeman, Robert Bork, som utsågs till tillförordnad justiteminister och gjorde Nixon till viljes.
Nixons agerande väckte en häftig motreaktion, även inom det republikanska partiet. När bandinspelningarna senare lämnades ut så innebar de slutet för Nixon.
Det är inte svårt att se paralleller mellan Nixon och president Donald Trumps beslut nyligen att sparka FBI:s chef James Comey, som undersökte kopplingar mellan Trumps kampanj och Ryssland. Man kan misstänka att detta plötsliga och överraskande beslut fattades just för att skydda Trump och hans allierade. Motreaktionerna har också blivit häftiga, även inom det republikanska partiet.
Det finns naturligtvis skillnader också. Trumps agerande är inte lika tydligt motiverat av egenintresse som Nixons. Comeys roll och befattning var en annan än Archibald Cox. Det republikanska partiets företrädare förefaller inte heller lika beredda att med civilkurage och omsorg om nationen agera mot en republikansk president som löper amok. I dokumentären om Watergateskandalen betonade Carl Bernstein det republikanska partiets roll i den process som ledde till att Nixon tvingades bort.
Men Trumps mandatperiod är ju ung. Han har ännu inte suttit i fyra månader av de fyra åren. Han har gott om tid på sig att göra sig så omstridd och omöjlig på sin position att fler och fler, även inom hans eget parti, kan övertygas om att något måste göras i nationens intresse. Det är långtifrån säkert att Trump sitter tiden ut.