Lagar och regler ger möjligheter åt den som vill motarbeta nya detaljplaner och byggen. Så ska det vara. Medborgarna måste ha möjligheter att värna sig och få sin sak prövad, även när det gäller beslut fattade av demokratiskt valda politiker.
Jag kan i och för sig tycka (och det gör jag) att möjligheterna är väl stora och väl brett fördelade. Mycket kan göras för att snabba på den juridiska prövningen och snäva av vilka som kan uppträda som sakägare med rätt att resa invändningar.
Men det finns ingenting i dagens lagstiftning som gör att det ska behöva ta (mer än?) 15 år att få en detaljplan på plats, som det gjort för Region Gotland med Snäcks camping. Då räcker det inte att ha en stridslysten granne som är fast besluten att utnyttja alla möjligheter att obstruera mot en ovälkommen förändring. Det krävs upprepade misstag och missgrepp och en ovilja att backa ur något som visat sig vara en återvändsgränd.
Tidigare har Region Gotland sinkat sig själv och tvingats börja om processen från början, efter att bland annat ha givit bygglov innan detaljplanen var klar.
Om detaljplanen nu försenas ytterligare så beror det åtminstone inte på Regionen den här gången. GA berättade i går om hur en eventuell brist i den rättsliga prövningen i mark och miljödomstolen ytterligare kan förlänga striden om Snäck. Men det ska sägas att jag inte vet om invändningen kommer från en stridslysten sakägare som famlar efter det sista halmstrået, eller om domstolen verkligen begått ett fel som kan innebära att processen måste backas igen.
Hur det än förhåller sig så hoppas jag att jag att vi till slut får en detaljplan som medger utveckling av området. Rättigheten att göra invändningar mot stora förändringar i närmiljön är ingen vetorätt.