Statsminister Stefan Löfven presenterade under gårdagen ett tiopunktsprogram mot segregationen. Ett program som statsvetaren Jonas Hinnfors senare beskrev för SVT Nyheter:
– Vagt och lite resurser.
– Men man får respektera att man uppfattar det här som ett stort problem i alla fall.
Tio vaga punkter. Tio amorfa blobbar, fyllda med lite annat innehåll än goda föresatser. Däremot lyckades Stefan Löfven – och hans lierade LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson – med stor tydlighet döma ut Centerledaren Annie Lööfs förslag till hur utanförskapet skulle kunna brytas. Enligt Thorwaldsson är det utbildning som gäller för att bryta utanförskapet, inte några nya enkla jobb på en arbetsmarknad som kan ge plats för fler.
Utbildning är bra. Utbildning är nödvändigt. Utbildning är definitivt en del, en stor del, av lösningen. Men när omkring hälften av de nyanlända har en utbildning som motsvarar en grundskoleutbildning (eller ännu mindre) och när de dessutom, av naturliga skäl, har bristande språkkunskaper – vad väntar dem då?
Ska en nyanländ 40-åring ägna flera år åt att lära sig språket och en grundskoleutbildning?Och sedan ytterligare flera år till åt en gymnasieutbildning för att förvärva en kompetens så att de sedan, när de närmar sig 50, kan tävla om ett första jobb med nybakade studenter? Hur anställningsbara är de då? Hur mycket kommer de – och deras barn – att känna sig som en del av det svenska samhället?
Den hållning som Löfven och Thorwaldsson intar för att skydda sin version av ”den svenska modellen” är – i sin praktik – djupt omänsklig.
Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson talade i går om hur fack och arbetsgivare ska göra upp om snabbspår för nyanlända in på arbetsmarknaden, men det är spår som riskerat att sluta mitt ute i ingenting. Så blir det om regering och fackföreningar tvingar många nykomlingar att sitta på trappen till deras ideologiska samhällsbygge. Man kom genom grinden till fristaden, men aldrig in i värmen.