Sveriges konkurrenter om två platser i FN:s säkerhetsråd är Nederländerna och Italien. Enligt utrikesminister Margot Wallström i gårdagens morgonsändningar i SVT är det två länder som vi tycker mycket om och samarbetar med inom EU.
Jaha. Är det för detta som regeringen har satsat allt på en enveten kampanj för att just Sverige ska bli ett av de länder som får en av de där två platserna i säkerhetsrådet? För att någon av de goda vännerna Nederländerna och Italien inte ska få en? För detta fjäskar regeringen för förtryckarregimer bland FN:s medlemsländer. För denna kampanj har regeringen använt biståndsmedel. Biståndsmedel som redan svårt eroderats då mycket av dem används för att finansiera Sveriges asylmottagande och migrationspolitik. Alla dessa krumbukter för att komma över en i stort sett meningslös trofé som hur som helst kommer att hamna i goda händer, oavsett om Sverige vinner den eller ej. I en församling där stormakterna hur som helst har vetorätt.
Sveriges symboliskt laddade kandidatur till säkerhetsrådet bär starka drag av en inrikes utrikespolitik. Det är Socialdemokraternas sätt att försöka återknyta till ett utrikespolitiskt arv som de upplever som stort.
Men Sveriges viktiga utrikespolitiska frågor, de avgörs någon helt annanstans. Om Sverige får en plats i säkerhetsrådet eller ej framstår som helt betydelselöst i jämförelse med det som nu händer i EU. Och då talar jag inte alls bara om Storbritanniens förestående utträde och den osäkerhet och de förhandlingar som det för med sig. EU:s framtida roll och maktbefogenheter. Migrationspolitiken. EU:s förhållande med Turkiet. Schengens och de öppna interna gränsernas framtid. Handelsavtalet med USA. Finanskrisen. Den felkonstruerade och feltänkta valutaunionen som Sverige tack och lov står utanför. För att nämna några av alla de frågor och förhållanden som behöver adresseras.
EU står inför många intressekonflikter och problem. Att i detta läge göra en plats i säkerhetsrådet till fokus för utrikespolitiken? Ja, det verkar som om den agendan slogs fast av en ny och nymornad regering efter en trettioårig Törnrosasömn.