Christer Engelhardt, ordförande för Socialdemokraternas valberedning på Gotland, fick avsluta gårdagens artikel i GA om partiernas rekrytering av kandidater, nomineringar och provval. Där konstaterades att partiet söker kandidater som ska uppfylla att en hel rad olika kriterier finns representerade på valsedeln. Olika kön. Geografisk spridning. Unga. Olika ursprung. Personer från rörelsens fackliga gren. Handikappade. Hbtq-personer. Engelhardt konstaterade torrt:
– Det har blivit fler och fler kriterier med åren.
Engelhardt säger det inte – han kanske inte ens tycker det – men det är klart att hans jobb blir väldigt märkligt och besvärligt om det ska bedrivas på dessa premisser. Här handlar det inte bara om att hitta goda kandidater som är beredda att ta av sin fritid för att förhoppningsvis göra något bra för partiet och för medborgarna. Helst ska det vara någon som gör att man kan bocka av en eller flera egenskaper som ska finnas representerade. Men det är ju inte så lätt att hitta färgade rullstolsburna transsexuella metallare. Speciellt inte om kandidaten dessutom helst ska vara från Buttle.
Det har absolut ett värde att partierna och politiken engagerar och inte exkluderar alla typer av människor som kan och vill bidra till att förvalta och förbättra vårt gemensamma bästa. Men jag vill absolut vända mig emot den allt mer utbredda föreställningen att det är vissa grupptillhörigheter som säger mest om människorna. Både om vad de är och vad de ska för ha för värderingar och vem de kan representera.
Jag är en vit medelålder man. Innebär det att Stefan Löfven nödvändigtvis representerar mig bättre än unga kvinnor som Annie Lööf och Ebba Busch Thor? Absurd fråga. Självklart inte. På samma sätt förhåller det sig givetvis med alla andra grupptillhörigheter.
Men det finns sådana föreställningar. Delar av vänstern genomsyras exempelvis av en typ av rasideologi. Det var i den andan som M-riksdagsmannen Hanif Bali och GP:s politiska chefredaktör Alice Teodorescu kallades för husblattar i Sveriges Radios humorprogram Veckans boss i fjol. De har inte de värderingar och åsikter som somliga anser att de borde ha.
Jag tror absolut inte att det är väljarna som driver fram den här utvecklingen, där grupptillhörighet får spela huvudrollen. Det gör snarare energiska aktivister som i sin tur påverkar nervösa partier som vill följa med sin tid.
Det är klart att svåra snedfördelningar säger något om ett parti. Om det exempelvis har en massiv övervikt av män bland kandidaterna, eller om en eller flera typer av människor lyser med sin frånvaro. Och självklart kan olika typer av erfarenheter berika politiken.
Men det människor gör och står för säger oerhört mycket mer om dem, än den grupp de med- eller motvilligt kan sorteras i. Det tror jag att den helt övervägande delen av väljarna begriper.