Regionrådet Meit Fohlin (S) avbröt sig själv och brast plötsligt från regionfullmäktiges talarstol ut i ett:
– Åh, nu får jag en puss av Elin. Hon är så söt.
Den Elin som åsyftades var Bååth från Feministiskt initiativ.
Tidigare under inlägget hade Meit Fohlin hyllat Annamaria Bauer (V) och uppmanat henne att vara stolt för vad hon åstadkommit som samordningsperson och inte gömma sig i sitt hår. Och talaren efter Meit Fohlin, Cecilia Nygren (MP), började med:
– Elin Bååth, jag vill tacka dig för den här motionen.
Sedan ville Saga Carlgren (V) inte bara tacka ”Elin”, utan även ”Meit och Cecilia”.
Vad orsakar alla dessa interna ömma känslor, inom den rödgröna majoriteten? Var kom all denna tacksamhet och allt familjärt beröm ifrån? Vad fick Elin Bååth att, gissar jag, slängkyssa Meit Fohlin?
Elin Bååth har skrivit en motion om att man bör upprätta en handlingsplan för utsatta EU-medborgare. Det handlar i praktiken alltså om tiggare från Balkan som uppehåller sig i Sverige. Och denna handlingsplan, menar Bååth, bör inte fegt hålla sig till vad regeringens utredare eller Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) rekommenderar kommunerna att göra för dessa EU-medborgare när det gäller skolgång och vård med mera. Gotlands politiker bör anta en handlingsplan och fatta ett självständigt beslut om ett mer omfattande stöd för tiggarna.
Meit Fohlin fick sin puss när hon klargjorde att den rödgröna majoriteten avser att formulera en strategi som är självständig och inte alls så restriktiv gentemot tiggarna som utredaren Martin Valfridsson och SKL föreslår.
Jag är förbryllad. Och förvånad. Varför verkar de som klappade om varandra på gårdagens fullmäktigemöte så nöjda med dagens situation? Visst, med hjälp av öläget, frivilligorganisationernas arbete, regionens delfinansiering med mera, har man lyckats undvika mycket av de konflikter och det elände som drabbat EU-migranter och medborgare i andra kommuner. Men jag har intrycket att gotlänningarna i allmänhet inte är speciellt nöjda med att tiggeriet fortfarande pågår. Och ska vi verkligen berömma oss om att tillhandahålla goda villkor för utsatta från Balkan, som uppehåller sig här betydligt längre än de tre månader som lagen medger, när det innebär att de fortfarande lever åtskilda från sina familjer, släktingar och hem?
Utanförskapet går vidare från månad till månad, år till år och generation till generation. Förlösningen från det utanförskapet kan inte läggas i en framsträckt kopp, den ligger inte alldeles intill entrén på en svensk matbutik.
Det är ingen mänsklig rättighet att bo i Sverige. Resenärerna från EU-länderna på Balkan är inte asylsökande flyktingar. De har samma rättigheter i Sverige som tyskar och spanjorer. Och ingen är betjänt av att vi för somliga EU-medborgare ordnar förutsättningar för en inofficiell skuggtillvaro strax utanför eller strax innanför vårt samhälles utkanter.
Jag tycker att mycket vore vunnet om Sveriges kommuner faktiskt kan samordna sig och följa en gemensam handlingsplan. Det skulle tydliggöra villkoren både för svenska medborgare och för EU-medborgare.