Så bra är bomarknaden

Trabant. Fick inte en östtysk vänta sisådär 16 år på en sådan?

Trabant. Fick inte en östtysk vänta sisådär 16 år på en sådan?

Foto: DIETER ENDLICHER

Ledare Gotlands Allehanda2016-08-11 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Att kötiden för ett hyreskontrakt i Stockholm är 16,5 år, skrev Svenska Dagbladet om i går och i förrgår. Tydligen har kötiden förlängts med två år sedan i fjol. Hur är det ens matematiskt möjligt? Men det är väl så länge som de som får en lägenhet har väntat.

Det är en icke fungerande arbetsmarknad. När jag slutade studera och började arbeta så hade jag sex olika bostäder i tre olika städer under de första 16 åren. Hur passar sexton års kötid in i planerade och oplanerade förändringar av yrkesliv och familjeförhållanden? Det gör den inte.

Sexton års kötid (i en avgiftsbelagd kö) är en intäkt för kommunen och en fördelningsmekanism för förläningar till de övernaturligt tålmodiga. Men det är inte en del av en ett fungerande samhällsbygge. 16 års kö? Var det inte ungefär så länge som man i Östtyskland fick vänta på en Trabant, en usel bil med plastkaross?

Stockholm är naturligtvis värsta exemplet, men det är illa på många andra håll med inte mycket ljusning i sikte. Majoriteten av Sveriges kommuner har bostadsbrist. Men i 21 av kommunerna med bostadsbrist byggdes det ändå inte en enda bostad i fjol.

Bristen gör den sönderreglerade bostadsmarknaden än trögare.

Många äldre sitter exempelvis kvar i stora familjebostäder som de kanske egentligen inte behöver längre. Den usla bostadsmarknaden är inte enda skälet till det. Många är djupt rotade i sina hem och ser med fasa på vad det skulle innebära om de tvingades lämna hemmet, gallra bland alla sina saker och flytta till en mindre bostad.

Men flyttskatten och bostadsbristen gör också att många gamla sitter kvar i hus de egentligen skulle vilja lämna för att slippa underhåll, trädgårdsskötsel med mera. Eller också sitter de ofrivilligt kvar i en stor lägenhet tre trappor upp i ett flerfamiljshus utan hiss, trots att det börjat få svårt att gå.

Samtidigt sitter många barnfamiljer kvar i boenden som de egentligen tycker är för små och unga har svårt att hitta de små bostäder de skulle behöva för att kunna flyta hemifrån och börja sitt eget verkliga vuxenliv. Nykomlingar till Sverige förvisas i alltför hög utsträckning till landsändar där bostadsbristen ännu inte slagit till, men där utsikterna till självförsörjning på arbetsmarknaden och integrationen i ett nytt yrkesliv också är som sämst.

Bostadssamtalen mellan regeringen och Allianspartierna bröt samman, när Alliansen ansåg att regeringens förslag var långtifrån radikala nog. Själv lutar jag åt att även Alliansens idéer är otillräckliga för att på allvar ta itu med problemet.