"Tyvärr" kunde jag inte bevaka årets första maj på Gotland, då jag tillbringat helgen på fastlandet. Jag fick nöja mig med att läsa Aftonbladets S-märka ledarsida i helgen. Och när jag slog upp den blev jag först positivt överraskad. Rubriken på förstaledaren var: "Rädda miljön – ta hem Ulvskog".
Det var som sjutton, tänkte jag. Har sossarna äntligen insett vilken skada Marita Ulvskog ställer till med i Europaparlamentet?
Nej det har de inte, visade det sig. Jag misstolkade fullkomligt rubriken. Aftonbladet vill istället upphöja Ulvskog till miljöminister, i Åsa Romsons ställe. Vilket får mig att le. Lite snett, men ändå.
Aftonbladets ledare visar hur djup den rödgröna krisen är och det på minst två sätt.
För det första visar den hur usel relationen i regeringen är, när en verkligt tung S-tidning börjar dela ut Miljöpartiets ministerposter till det egna partiet istället. Socialdemokraterna är ju helt ovana vid att behöva samregera med andra partier, men även de borde väl kunna inse att det går över gränsen för en vettig relation. Eller "hållbar", för att använda dagens trendiga språkbruk.
För det andra visar det hur skral Socialdemokraternas avbytarbänk är, när man tvingas skrapa botten av tunnan för att komma upp med Marita Ulvskog, som tidningen dessutom försöker sälja in med i sammanhanget helt bisarra överord som att hon ska "rädda miljön".
Miljpartiets kris är inte bara Miljöpartiets utan hela regeringens. Opinionsundersökningar tyder på att den slår minst lika hårt mot Socialdemokraterna. Dessutom är regeringens parlamentariska förankring så svag att det enda som håller den vid makten är att Alliansen har bestämt sig för att låta den sitta kvar. Vilket tyvärr vittnar om att även borgerligheten är svag.
Det är en intressant politisk situation, som lånar sig till analys och spekulationer. Men i ärlighetens namn så skulle jag föredra om förutsättningarna för det politiska spelet var mertydliga, stabila och lättolkade och att de sakpolitiska och ideologiska debatterna var mer levande och intressanta.