Speciellt fågelskådare hälsar dem med glädje, men jag tror inte heller att gemene man har några avgörande invändningar. En lång tid av mycket ostliga vindar gör att Gotland gästas av många långväga gäster ända från Sibirien.
Enligt Mångfaldsbarometern från Högskolan i Gävle har svenskarnas attityder blivit kärvare till långväga mänskliga nykomlingar, som vill stanna permanent. Mätningen försöker skatta inställningen till etnisk mångfald, och gårdagens rubrik i Svenska Dagbladet var: "Färre är positiva till mångfald".
– Det är mörka siffror, sade sociologiprofessorn Fereshteh Ahmade.
Han hade också en analys om varför de mörknat:
– I början av krisen var svenskarna positiva, och till exempel initiativet Refugees welcome fick mycket uppmärksamhet, men när politikerna och nästan alla partier svängde i frågan och stängde gränserna så förstod jag att det skulle leda till en förändring i svenskarnas syn på invandrare. Jag hade dock inte trott att den skulle vara så här stor.
För det första delar jag inte alls uppfattningen att politikerna varit ledande i förändringen av migrationspolitiken. Speciellt partierna i regeringsställning agerade mycket senfärdigt. Här var det politikerna som följde väljarna snarare än tvärt om.
För det andra är gränserna inte alls stängda. Sverige tar emot över 500 asylsökande i veckan. Det är visserligen mycket färre än under förra året, då de asylsökande var över 160 000. Men gränsbommarna har inte fällts och svetsats fast. Mottagningen är fortfarande på en ganska hög nivå.
Men vad är det då i undersökningen som anses visa att svenskarna blivit negativare till mångfald? För att det skulle vara så åberopas bland annat att andelen som anser att alla i Sverige ska ha samma rättigheter har sjunkit från 77 procent (2014) till 55 procent i år.
Å andra sidan behöver detta bara betyda ett visst mått av realism. Den svenska modellen och välfärdsstaten håller inte för ett stort inflöde av nykomlingar som befinner sig långt från en arbetsmarknad med höga trösklar. Om alla genast ska ha samma rättigheter som den infödda befolkningen så innebär det en betydande belastning. Välfärdsstaten låter sig inte kombineras med öppna gränser. Att många svenskar då prioriterar sin egen trygghet framför omedelbar fullständig inkludering i välfärdsstaten för nykomlingar – ja, det behöver inte tolkas som att de är negativa till mångfald.
Å tredje sidan har andelen som är positiva till att det finns människor med en annan bakgrund och kultur i Sverige sjunkit från 74 till 64 procent. Det tyder definitivt på en viss hårdnande attityd. Vilket visar hur viktigt det är att Sverige bedriver en hållbar migrationspolitik. När man förlorar kontrollen, som under hösten 2015, så riskerar det att slå tillbaka och skapa ett samhällsklimat som vi inte alls vill ha.