Gotland kan vara på väg in i en storregion med upp till två och en halv miljon invånare. Det är en monumental framtidsfråga för Gotland, om detta ska ske och i så fall till vilka villkor. Ändå har den publika debatten i ärendet varit mycket begränsad på Gotland.
Regionfrågan var uppe på fullmäktige i går. Men det var uttryckligen så att frågan INTE skulle debatteras. En tjänsteman (Per Lindskog) höll en längre dragning om dagsläget i regionfrågan och vad vi kan förvänta oss ska hända i den närmaste framtiden. Fullmäktiges ledamöter fick ställa frågor. Men ingen debatt.
En fråga som ställdes riktade sig inte till Per Lindskog utan att till regionstyrelsens ordförande Björn Jansson. Han klargjorde att jo, han har fört dialoger i regionfrågan med makthavare längre upp i Sveriges politiska hierarki, ovanför de kommunala och regionala sfärer där Gotland existerar. Sådana samtal har förekommit. Men Björn Jansson förklarade samtidigt att han inte tänkte berätta vilka det är han har talat med och han tänkte inte berätta vad han har sagt till dem.
Vad är detta? Är inte detta rysligt egendomligt? Varför ska det smusslas? Varför tål frågan inte en öppen debatt? Även om det naturligtvis är svårt att få en riktigt bra debatt när så stora delar av fullmäktige inte deklarerat vad de står för. Men varför ska partierna i fullmäktige liksom ta hand om frågan och avgöra den internt innan den är färdig att tas till offentligheten? Ska vi känna oss lugnade av att Björn Jansson bedriver någon typ av samtalsterapi med ansiktslösa personer ur en existens överordnad vår egen, när han samtidigt känner sig förhindrad att uttala vad han har sagt å våra vägnar? Hur ska vi kunna avgöra om dessa kontakter över huvud taget gagnat vår sak? Har inte ens ledamöterna i Gotlands högsta politiska församling rätt att få veta vad regionstyrelsens ordförande gör?
Conny Kristensen Gahnström, som är ordförande både för fullmäktige och för öns socialdemokrater, skrev i går på insändarsidan om hur:
”Vi har nu en handlingskraftig regering som tagit tag i frågan och driver den mot ett beslut i närtid.”
Hon tror att Gotland får bilda storregion tillsammans med Stockholm och hon försäkrar att:
”Vi kommer att jobba för Gotlands bästa...”
Jag tycker att det verkar mer som att Socialdemokraterna på Gotland godtagit och underordnat sig regeringens ambitioner – och dess gloriösa handlingskraft – att ändra den regionala indelningen. Och det är först i nästa led, som en i förväg tänkt eftertanke, som man börjar bekymra sig för under vilka villkor detta ska ske.
Stockholm har landets överlägset högsta landstingsskatt. Kan vi acceptera en förändrad regional indelning om den innebär exempelvis att gotlänningarnas skatt höjs med ett par spänn på varje hundralapp? Jag tycker inte det.
En regionledning som företräder gotlänningarnas bästa måste vara beredd att sätta sig till motvärn och bekriga en regionreform om det visar sig att den inte ligger i vårt intresse.
Gotlands ställning som en mycket liten region innebär både problem och fördelar. Jag vill veta något om vilka problem som ska lösas hur de ska lösas av en förändrad regionindelning, innan jag är beredd att säga vad som är bäst för Gotland. Jag vill veta också veta mer om vilken makt det är meningen att vi ska avstå ifrån och lämna över till en storregion.
Främst Gotlands problem med sjukvården har fått mig att fundera över Gotlands regionala status, men det sätt på vilket regionfrågan nu hanteras gör mig mer och mer skeptisk.