Region Gotland är tydligen på väg att sälja Nimbusfastigheten. Det tror jag är klokt. Jag tror det vore ännu klokare att utvärdera Regionens insatser som fastighetsägare, och vad det betytt för ön och för skattebetalarna. Inte för att gråta över spilld mjölk – även om det kan finnas ett värde i det också – utan för att lära sig något som kan vara till nytta i framtiden.
Man kan ju ha synpunkter på att Regionen överhuvudtaget har ägt denna industrifastighet. Varför ska Regionen agera kommersiell hyresvärd, när man samtidigt i stor skala säljer fastigheter som man bedriver egen verksamhet i?
Ytterligare en gräns passerades för ungefär två år sedan, när Regionen (genom sitt bolag) gick in och köpte inventarierna och maskinerna i båtfabriken. Syftet var gott. Man ville rädda några arbetstillfällen vid CMI:s båtfabrik. Men samtidigt så innebar det ju att skattebetalarna fick gå in och täcka upp för riskerna i en osäker bransch.
Men båtbyggarjobben försvann snart nog i alla fall. Det kommenterade Åke Svensson i GA i oktober 2013:
– Något misslyckande tycker jag inte att det är. Ibland blir det inte som planerat men det är ändå viktigt att man vågar satsa.
Möjligen hade modet något att göra med att det inte var Åke Svenssons egna pengar.
När Regionen köper inventarier och maskiner för att hålla enskilda företag under armarna – ja, då är det ju väldigt långt i från det företagsklimat som jag vill se. Gotland behöver en ledning som vinnlägger sig om lika goda förutsättningar för allt företagande. Stödoperationer för enskilda företag kan visa sig kostsamma på sikt – oavsett om man räknar pengar eller anseende.
Därför skulle jag gärna se en kalkyl på Regionens ägande av Nimbusfastigheten. Hur mycket pengar har man totalt pumpat in i båtfabriken? Vad har man haft för hyresintäkter? Vad har man fått tillbaka, efter försäljningen? Jag misstänker ju att kalkylens resultat hade varit svårt att bära för ett privat fastighetsbolag.