Hoppsan hoppsan, underskottet för hälso- och sjukvårdsnämnden råkade visst bli 26 miljoner större än vad man räknade med i prognosen från november månad, baserad på årets första tio månader. Totalt 123 miljoner. Det är mer än tvåtusen kronor per gotlänning. Bara prognosmissen är på nästan 500 kronor per gotlänning.
Jag avundas verkligen inte hälso- och sjukvårdsnämnden eller förvaltningen de uppgifter man har att tampas med. Sjukvården är svåradministrerad och kostnadsutvecklingen svårkontrollerad. Nämnden har en lång historia av underskott, även efter extra tilldelning.
När det blev regimskifte på Gotland 2010 fanns det ju skäl till att Socialdemokraterna skydde den viktigaste och svåraste nämnden och överlät uppgiften på Miljöpartiet, som inte alls har samma höga profil och svansföring i sjukvårdsfrågor. När Socialdemokraterna undvek att ta detta ansvar så var det naturligtvis ett symptom på en ovilja att verkligen ta i problemen.
Att en uppgift är svår ger dock ingen licens att misslyckas hur mycket som helst med den. Det minsta man kan begära är att Regionen åtminstone har så pass god koll på situationen att man klarar av att skatta hur stort misslyckandet kommer att bli. Att underskottet blir 26 miljoner större än vad man trodde för ett par månader sedan är helt enkelt oacceptabelt.
I lördags skrev regionstyrelsens ordförande Björn Jansson lite om regionfrågan i GT. Han konstaterade då bland annat att:
”De utgångspunkter som presenterats handlar om jämnstora regioner med kapacitet att bygga strukturer för regional utveckling. Förmåga att ansvara för regionsjukvård och utgå ifrån befintliga samverkansmönster.
Detta talar tydligt för att Gotland inte blir en egen region, men våra förutsättningar är helt olika kommuner på fastlandet och dessa måste ha betydelse för hur riksdagen ser på våra villkor och förutsättningar, när beslut väl ska tas.”
Det finns anledning att diskutera Region Gotlands regionala ställning och tillhörighet. Kanske blir slutsatsen att Gotland inte är en tillräckligt stor region för att vara sjukvårdshuvudman. Men att få kostnadskontroll borde inte vara svårare hos en liten sjukvårdshuvudman än en stor. Snarare tvärt om, faktiskt. Om Gotlands regionala ställning ska ändras så ska det väl inte behöva ske under former och förutsättningar som får det att likna tvångsförvaltning. Ska Regionen upplösas inifrån snarare än ovanifrån?