I skrivande stund ska två bröder vara omringade i en fransk by. De kan vara två av gärningsmännen bakom onsdagens massaker på en fransk tidningsredaktion.
Allt tyder på att tidningen Charlie Hebdos provokativa innehåll är anledningen till dådet. Just nu, i chocken efter morden, är stödet för yttrandefriheten massivt. Men så är det inte alltid.
Det finns tyvärr inte så sällan en tendens att skuldbelägga offret, när provokatörer råkar illa ut. Inte minst när det gäller det som kan vara provocerande för religiösa.
Så var det bland annat för Jyllands-Posten, som levt under hot sedan tidningen publicerade karikatyrer av profeten Mohammed 2005/2006. Då sade bland andra Mehmet Kaplan (MP) som i dag är minister i den svenska regeringen:
”Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.”
När Sverigedemokraternas tidning SD-kuriren utlyste en karikatyrtävling 2006 – där föremålet också skulle vara Mohammed – så initierade den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds (S) en process som ledde till att Säkerhetspolisen fick webbhotellet att stänga ner SD:s sajt. Publicistklubbens ordförande Stig Fredrikson menade i en kommentar att det "verkar som om yttrandefriheten får ge vika för utrikespolitiken".
Stödet för den svenske konstnären Lars Vilks, som bland annat tecknade Mohammed som rondellhund, har inte varit imponerande. Det är alltför många som menat att han har sig själv att skylla för sin nuvarande belägenhet.
Men Lars Vilks ska inte skuldbeläggas. Lika lite som Salman Rushdie bär skulden till att han levt under hot sedan ett kvarts sekel, efter att romanen Satansverserna publicerades 1988. Den 14 februari 1989 utfärdade Ayatollah Khomeini en fatwa. Rushdie skulle mördas och mördaren skulle belönas.
Salman Rushdie har klarat sig, trots att det är ett pris på hans huvud. Men utgivare och översättare av boken har råkat mycket illa ut. Den japanske översättaren Hitoshi Igarashi mördades 1991. Den italienske översättaren Ettore Caprioli attackerades och knivskars. Och den norske förlagschefen William Nygaard sköts med tre skott utanför sitt hem i Oslo 1993. Nygaard skadades svårt men överlevde.
För mindre än ett år sedan påminde de iranska mullorna, med anledning av "25-årsjubileet", om att Rushdie mördare ska belönas med 3,3 miljoner dollar.
Rushdies öde – och ödet för somliga som bidragit till att sprida hans böcker – illustrerar ett annat problem. Det är svårt att veta, men lätt att föreställa sig, att många valt att censurera sig själva för att undgå hot. Och man kan ju inte låta bli att undra om inte Salman Rushdie skulle ha varit Nobelpristagare i dag, om det inte var för fatwan.
Yttrandefriheten är inte absolut ens i dag. Man får till exempel inte ägna sig åt hets mot folkgrupp. Och det finns en opinion som menar att det inte heller borde vara tillåtet att kritisera och förlöjliga religion.
Men vad är yttrandefriheten värd, om man måste visa vördnad för dogmatiska rörelser som gör anspråk på att styra hur människor lever och anser sig veta vad Gud vill? Vi måste värja oss mot varje vidare inskränkning av yttrandefriheten.