Jag har varit kritisk mot den beröringsskräck gentemot Sverigedemokraterna som de borgerliga partierna nu lever ut på riksnivå. Jag har, främst av två skäl, större förståelse för Eva Nypelius och valvinnande Centerpartiets liknande hållning här på ön.
För det första är lokalpolitiken till sin art mer pragmatisk och mindre ideologiskt laddad än rikspolitiken. Riksdagen stiftar lagar, styr staten och lägger ut färdriktningen. Kommuner och små regioner sysslar till stor del med att lösa de uppgifter som staten förelagt dem. Det handlar ofta om HUR man ska göra någonting, snarare än om vad man ska göra. Därför finns det bättre förutsättningar att nå samförstånd och skapa majoriteter över blockgränsen här på Gotland än det gör i rikspolitiken.
För det andra är det i hög grad obekant vad Sverigedemokraterna här på Gotland egentligen är. Den gångna mandatperioden var partiet en nullitet. Partiets fullmäktigegrupp var till en tredjedel förvildad och till två tredjedelar frånvarande i realiteten eller praktiken. Och de som nu är på väg in i fullmäktige för det nykuppade partiet vet åtminstone jag inte mycket om. Kort sagt är det – ens med politiken lagd åt sidan – inte ett parti som någon vill göra sig beroende av. Lika lite som man förlitar sig på en bro av papp.
När man dessutom lägger till betydande politiska skillnader så är det begripligt att Eva Nypelius vill ha en annan bas för framtida maktutövning.
Men det finns ändå många tillfällen då blockgränsen blir väldigt tydlig även i regionalpolitiken. När det uppstår lägen där borgerligheten kan vinna majoritet i fullmäktige trots att man har de rödgröna emot sig, med stöd av Sverigedemokraterna, så hoppas jag att Eva Nypelius inte försätter sig i ett läge eller en sinnesstämning som gör att hon inte kan använda denna möjlighet. Politik handlar ju ändå bland annat om att förvalta väljarnas förtroende genom att försöka få genomslag för sin politik. Och för att få veta hur SD resonerar och voterar så kräver det att man är beredd att kommunicera med dem.
Den som vägrar göra det är inte ett dyft pragmatisk. Den som vägrar göra det syr sig en tvångströja av sin egen avsmak.