När GA flyttade ut till Visborg skrev jag något lättsinnigt om hur vi ”omlokaliserar [..] oss till Region Gotlands administrativa getto i den exmilitära förorten”.
Men det är klart att det är praktiskt att vi befinner oss i ett område där så många av våra nyheter uppstår. Förhållandevis lättillgänglig är redaktionen också. Speciellt under sommartid när p-platserna är många, många fler än bilarna. Utanför semestertid kan det vara lite vanskligare, men jag har hittills aldrig behövt parkera längre än en mycket kort promenad från jobbet. Och än så länge har inte jag, eller någon jag hört talas om, lyckats dra på sig en parkeringsbot. Ta i trä.
Värre är det för dem som arbetar på lasarettet. Speciellt, tydligen, under den pågående Medeltidsveckan, som har besökare som struntar i anslag om att p-platserna vid lasarettet är till för personal och besökare.
Senaste uttrycket för den frustration personalen känner kommer till uttryck på insändarsidan i dagens GA.
Man kan förstå den frustrationen när Region Gotland tycker att det är viktigaste man kan göra är att uppfostra personalen att ta cykeln. Frånvaron av personalparkering och bristen på P-platser ska liksom övertyga personalen om att välja cykeln istället för bilen.
Är det samma Region som vill vara en god arbetsgivare? Samma Region som oroar sig över rekryteringen av sjuksköterskor och läkare med kompetenser man har brist på? Hur tror Regionen att den personal de redan har – som kanske kör till jobbet från Stånga, Silte eller Slite – tar emot ett sådant besked? Ska de cykla hela vägen eller ska de slänga cykeln på takräcket, så att de kan underlätta transporten mellan jobbet och den p-plats de lyckas finna?
När en bristsituation ska övertyga de närboende att ta cykeln, så drabbar det även dem som inte har något realistiskt och hyggligt smidigt alternativ.
Det tycks mig som att Regionen blandar ihop sina roller. Rollen som arbetsgivare för vuxna människor och den självpåtagna rollen som förälder för vanartiga barn som rör på sig för lite och röker för mycket.
Kanske är det så att Regionen alltid vet bäst – även om det verkar högst osannolikt. Men även om det är så, så är det inte god politik att behandla andra människors liv som sin egen bakgård. Speciellt inte när man är beroende av dem.