Förslaget till strategi för Regionens serviceutbud, som presenterades i GA i går, är ovanligt ändamålsenligt, tydligt och pedagogiskt och borde faktiskt kunna vara till god hjälp i framtida beslutsprocesser. Ön delas in i olika geografiska områden, beroende på typ av service, och informerar gotlänningarna om hur geografiskt tillgängliga olika typer av tjänster måste vara. Enligt Regionen. Beroende på var de bor och på hur höga förväntningarna är kan förslaget verka antingen lugnande eller provocerande för dem som bor på landsbygden. Eller både och.
Förslaget utställer garantier för servicenivån, men i vissa fall är garantinivån lägre än dagens praktik.
Strategi är en sak och genomförande en annan. Jag tänkte på det när jag läste en av kommentarerna på webben till GA:s artikel.
Bland annat när det gäller förekomsten av högstadieskola ska Gotland enligt förslaget delas in i fyra delar. Visbyområdet är en del. De tre andra utgörs av norra, mellersta och södra Gotland.
Norra och mellersta Gotland har i dag två högstadier var, vilket i så fall innebär att strategin för serviceutbudet medger att högstadieskolor skulle kunna avvecklas beroende på underlag, kvalitetsproblem eller ekonomi. Fårösund eller Slite. Klintehamn eller Roma.
Brittis Benzler (V), ordförande i barn- och utbildningsnämnden, kommenterade detta med att hon inte ser något behov av nedläggning:
– Högstadieeleverna i Fårösund skulle få plats i Slite, men jag har varit med om att säga nej till förslag om att flytta dem tre gånger tidigare. Vi tycker det är viktigt att högstadiet är kvar i Fårösund.
Om detta sade en anonym kommentar på webben att föräldrarna redan förbereder en nedläggning genom att välja bort högstadiet i Fårösund.
”Allt utan att politikerna behövt fatta något beslut.”
Om det går som kommentatorn förutspår så finns det ju stor anledning att ifrågasätta om barn- och utbildningsnämnden förmått göra rätt prioriteringar. Ja, det finns det väl egentligen redan nu.
Brittis Benzler tycks i all fall önska att hennes jobb vore enklare. Hon pekar ut det fria skolvalet som det stora hotet, när elever och föräldrar kan välja bort skolor. Som om de gjorde det av illegitima och ovidkommande skäl.
Det är klart att det kan framstå som mer praktiskt om Regionen kunde peka med hela handen och anvisa skola? Men vem ska då fatta besluten om förändringar i organisationen?
Eva Nypelius är missnöjd med att det finns förbehåll i strategin när det gäller skolorganisationens geografiska spridning. Förutsättningen är att skolan kan leva upp till kvalitetskraven. Det tycker Nypelius är fegt.
– Det kommer att bli en ständigt återkommande diskussionspunkt. Vem ska avgöra vad som är tillräcklig kvalitet? Det hade varit bättre att vara modig och tydligt sätta ner foten istället för att lägga in brasklappar.
Jag är skeptisk till Regionens förmåga att göra denna kvalitetsprövning. Det verkar ju ändå vara elever och föräldrar som får fatta de här besluten. Men vore det verkligen så jobbigt och ovidkommande att diskutera utbildningens kvalitet? Ska det verkligen kallas modigt, att säga att kvaliteten överhuvudtaget inte får bli en faktor för hur skolan organiseras?
Det tycks mig som att gotlänningarna, oavsett var de bor, har stor anledning att se det fria skolvalet som en trygghet snarare än som ett problem.