Decemberöverenskommelsen förkortas DÖ. Och i dag samlas landets moderater i Kista!
Det ger inga goda associationer. Partiet är både stukat och stympat av åtta års regeringsinnehav och ännu fler år av ledarkult och likriktning (hu, igen). Och det första halvåret i opposition är skakigt, men utan goda vibrationer.
Mötet i Kista, med uppåt ett tusental moderater, kallas för Sverigedagen. Där ska partiets medlemmar diskutera Sveriges framtidsutmaningar utveckla moderaternas politik.
Men det finns några mörka moln som skymmer framtidsutsikterna. Ett av de största av dem är just DÖ.
Överenskommelsen syfte var att ge det största blocket en makt som om det innehar en riksdagsmajoritet. Det gör det ju lättare att styra landet. Men kritiker (som undertecknad) anser att överenskommelsen är odemokratisk, behandlar riksdagsledamöterna som boskap och innebär att borgerligheten lägger sig platt för de rödgröna. Och det sätt på vilket DÖ kom till är ett exempel på toppstyrning.
Allt detta för att slippa ge sig in i svåra politiska förhandlingar eller nyval.
DÖ har också förorsakat öppet missnöje i riksdagsgruppen. Inte undra på! Ledamöterna – som kallas för förtroendevalda – har reducerats till fjärrstyrda knapptryckare.
Väljarna har också anledning att känna sig utmanövrerade.
Partiet försökte möta det interna missnöjet genom att göra utfästelser om en rejäl diskussion i frågan. Men i stället för ett meningsutbyte har förankringsprocessen blivit ytterligare en toppstyrd verksamhet där budskapet om DÖ:s förträfflighet ska undfägnas menigheten.
Partiet blev under åtta års regeringsinnehav allt mer oförmöget att härbärgera en livfull intern debatt. Moderaterna har istället blivit en åsiktsgemenskap där total lojalitet premieras och där starka företrädare med egna åsikter och egen plattform blir satta på undantag.
Det gör det lättare att hålla ihop organisationen under yttre tryck, men när allt färre tänker och agerar självständigt så stelnar partiet och väntar på order uppifrån.
Då är man extra illa ute när även partitoppen – under och efter ett alternativlöst partiledarval – drabbas av handlingsförlamning. Inte ens i migrationsfrågan och försvarsfrågan – båda är högaktuella och sedan alltför länge försummade – har partiet riktigt förmått ta in att villkoren har förändrats och agera på det.
Det är som att man väljer att vårda minnet av Reinfeldt och Borg istället för att utveckla politiken på två områden där de gamla husgudarna – faktiskt – misslyckades.
Moderaterna står inför flera utmaningar. Hur ska man klara en mandatperiod i opposition där man medverkat till att göra oppositionen maktlös och därmed på sätt och vis blir medskyldig till vad den rödgröna regeringen tar sig för? Hur ska man sluta blöda till Sverigedemokraterna under dessa betingelser? Och hur påverkas balansen inom Alliansen – där moderaterna har dominerat?
Med dagens lättrörliga opinioner kan det gå snabbt utför, om det vill sig illa.
Vi får se vad som kommer ut av dagens Sverigedag. Jag är inte överdrivet optimistisk. På sätt och vis är det missnöjet i riksdagsgruppen – och andra tecken på intern opposition – som ändå inger något hopp.