I går presenterades Sverigedemokraterna som största parti i en opinionsmätning. Inte i den mest ansedda av mätningar, utan hos Yougov. Ett institut vars metoder skiljer sig från de traditionella. Å andra sidan har det visat sig att de traditionella mätinstituten ofta underskattar SD, medan institut som Yougov hamnat närmare sanningen.
Hur som helst är det en örfil som borde ringa en bra stund i öronen, när Yougov noterar 25,2 procent för SD och bara 23,4 respektive 21,0 för Socialdemokraterna och Moderaterna.
Det är mindre än en månad sedan (24 juli) då jag skrev om mätningen från Sentio där SD för första gången blev näst största parti.
Alla mätningar tyder på att Sverige har en av världens mest toleranta och minst främlingsfientliga befolkningar. Svenskarna är i gemen jämförelsevis positivt inställda till invandring och invandrare. Ändå anser nu tydligen omkring en fjärdedel av befolkningen att det bästa partiet är ett grabbigt missnöjesparti med rötterna i den brunaste av myllor. Ett parti med företrädare som inte drar sig för att försöka dra politiska växlar på enskilda tragiska mord. Ett parti där skandalerna avlöser varandra.
Jag tror inte att det är inom Sverigedemokraterna som man finner förklaringen till SD:s framgångar. För att förstå det som händer så måste man titta på alla de andra partierna. Vad gör dessa frånstötande för många? Hur har de lyckats skapa en situation där en fjärdedel av befolkningen i ett av världens mest invandringspositiva länder säger sig vilja rösta på Sverigedemokraterna?
Det är fullt möjligt att vara i grunden positivt inställd till invandring och invandrare och samtidigt oroa sig över effekterna av att så många flyktingar söker sig till just Sverige. Speciellt som just Sverige visat sig vara så uselt på att integrera nyanlända.
Det talas mycket om vikten av integration och att flyktingar med uppehållstillstånd kommer i arbete. Men i praktiken verkar politiken inte vara beredd att göra de förändringar som krävs i den svenska modellen, för att öppna upp arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Exempelvis skulle vi på bred front behöva öppna för fler låglönejobb, om vi ska skapa en stor arbetsmarknad för dem som har bristande utbildning och språkkunskaper.
När Sverigedemokraterna klev in på den nationella scenen så valde övriga partier att hålla ihop, speciellt i migrationsfrågor, och lägga sig så långt från SD som möjligt. Kanske intalade man sig att man på detta sätta skulle kunna frysa ut SD. Men i själva verket lämnade man ju fältet fritt för SD som blev den enda avvikande rösten i en migrationspolitisk debatt där många såg avgörande problem och förljugenhet i de etablerade partiernas hållning.
Utfrysningen blev rena drivhusklimatet för Sverigedemokraterna. Och partiet fick ytterligare gödning av den Decemberöverenskommelse där Alliansen gav de rödgröna befogenhet att bete sig som en majoritetsregering i budgetfrågor.
Utvecklingen måste vändas. De borgerliga partierna har så smått börjat ta egna och väldigt välbehövliga initiativ i migrationsfrågorna. Men tyvärr ser jag inga tecken på Decemberöverenskommelsens död. Så länge den ligger kvar kommer det att bli mycket svårt att vända utvecklingen.