Gneab-affärens magplask har stänkt i alla möjliga riktningar. En av de mest nedstänkta är mäklarfirman ERA, som dessutom har haft svårt att skyla sig med händerna bakbundna av sekretess.
I går ansåg sig ERA kunna bryta tystnaden och berätta om uppdragets art och utförande, som det gestaltade sig i samband med Regionens företag Gneabs försäljning av Hantverket 1.
ERA anlitades av Gneabs vd för ett rent skrivuppdrag. Man skulle upprätta köpehandlingar för en affär som gjorts upp utan mäklare.
Ett sådant uppdrag bär med sig ett visst ansvar. Bland annat ska mäklaren kontrollera vem som förfogar över fastigheten och om det finns några pantbrev utställda. Så skedde också, enligt ERA. Det fanns två pantbrev om sammanlagt 2,3 miljoner kronor, men dessa var inte belånade.
Som framgår på nyhetsplats i dagens GA så har Gneab stora låneskulder (41 miljoner), men dessa är upptagna med kommunal borgen.
I skrivuppdragets begränsade ansvar ingår däremot inte att värdera fastigheten eller att på något sätt överpröva eller avråda företagets beslut att sälja.
Ett frågetecken som möjligen kvarstår hör ihop med arvodet för skrivuppdraget – 150 000 plus moms. ERA menar att arvodet är skäligt och att kritikerna inte är insatta i affärens omfång och komplexitet. Oavsett hur det förhåller sig är det onekligen så att Gneabs vd hade kunnat tacka nej till ERA:s offert för uppdraget.
Det är väl egentligen detta – Regionens och dess bolags oförmåga som kommersiella fastighetsägare – som är det viktigaste att ta med sig från Gneab-härvan. Det är verkligen ingen ny lärdom, även om Gneab under en period var extra illa skött.
Det är åtta år sedan jag började nuvarande gärning, och den första texten jag skrev för GA (3 januari 2007) handlade om kommunens försäljning av Burmeister till Payex. Utan värdering. Utan mäklare. Utan anbudsförfarande. Och inte till hyresgästen, som erbjöd ett högre pris.
Payex fick köpa för 7,2 miljoner. Och sålde 2010 för 14,2 miljoner.
En annan affär jag kritiserade under min första månad på jobbet – i januari 2007 – var kommunens beslut att sälja ett knippe innerstadsfastigheter till Peab för 46 miljoner. Utan mäklare och utan anbudsförfarande.
Sedan dess har fastighetsaffärerna varit något av en följetong.
Gneab-affären borde kunna leda till att Region Gotland äntligen skaffar sig hållbara (och hållna) principer. Begränsa Regionens innehav av kommersiella fastigheter. Professionalisera styrelserna i Regionens bolag. Och sälj fastigheter på den öppna marknaden eller, när det verkligen är påkallat, efter seriös värdering. Det vore bra för Regionen, för skattebetalarna och för ett företagsklimat utan favoriter.
Jag får mindre att skriva om, men det vore faktiskt en lisa att slippa se ett gammalt problem uppenbara sig i ständigt nya skepnader.