I dag ska regionstyrelsens ordförande Björn Jansson doppa sina tår i vattnet. Jag hoppas han är förberedd på den stormvåg som kan komma att skölja över honom.
Fler detaljer blir kända om hur Region Gotland kan tänkas genomföra de besparingar som behövs, i samband med dagens möte i regionstyrelsen. När kostnaderna växer snabbare än intäkterna så förslår inte osthyveln längre. Det behövs ett vassare verktyg som kan skära bort delar ur den växande kostnadsmassan. Det behövs även prioriteringar bland de alltför stora investeringar som också hotar regionens ekonomi.
Dagens möte kommer att bli en viktig indikation på om den nuvarande regionledningen är vuxen uppgiften. Utvecklingen under denna och förra mandatperioden talar inte för det, men det finns samtidigt annat som talar för att man nu insett allvaret i situationen.
På nyhetsplats i dagens GA, baserad bland annat på en tjänsteskrivelse från ledningskontoret till regionstyrelsen, framgår att det åtminstone finns radikala idéer om hur regionen kan rätta mun efter matsäck. Givetvis är det besparingar som kommer att märkas. Det kan inte gå spårlöst förbi när Region Gotland förändrar sin organisation och sina tjänster för att reducera kostnaderna med hundratals miljoner kronor.
Att göra ingenting är inte ett alternativ till ledningskontorets förslag. De besparingar som döms ut som outhärdliga eller åtminstone olämpliga, måste ersättas av andra.
Oavsett vilka besparingsförslag regionstyrelsen väljer att anamma så kommer det att bli en motreaktion. Förmodligen en kraftig sådan, eftersom många gotlänningar nog inte är riktigt förberedda på hur radikala åtgärder som behövs.
Det är absolut nödvändigt att regionledningen lyckas leva upp till sina egna mål om besparingar. Men det krävs ännu mer. Det krävs att man också förmår uthärda stormen som kommer, och att man både står fast vid de grundläggande målen samtidigt som man lyssnar på konstruktiv kritik. Det är en svår balansgång i svåra vindförhållanden. Och det krävs att man blir bättre på att förklara och förankra de åtgärder som vidtas, för att i görligaste mål undvika en tilltagande förtroendekris mellan väljare och valda. Gotlänningarna har vant sig vid en hög skattenivå. Men hur ska de reagera när skattenivån förblir hög samtidigt som Regionen tvingas skära i verksamheter som ligger dem nära om hjärtat?