I GA:s serie om familjehemmen och socialförvaltningen verkar det tyvärr som socialförvaltningens arbete har brister. Absolut inte alltid och inte hela tiden, men alltför ofta i en verksamhet där Regionen har ansvaret för verkligt utsatta barn.
Dagens Nyheter skriver om brister av en annan typ, inom polisen. När nya DNA-bevis dyker upp så leder det i alltför få fall till att man återupptar relevanta brottsutredningar. Uppgifterna om träffen i DNA-registret antecknas kanske inte ens.
Det är inte alltid men alltför ofta som polisen visar detta lättjefulla och förströdda lättsinne inför möjligheterna att lösa gamla fall med ny information.
Detta är två olika företeelser i två olika typer av organisationer. Men det finns också något som förenar dem.
Omsorgen om utsatta barn och brottsbekämpning borde utgöra den mest omhuldade kärnan i det offentliga uppdraget. Ändå har det gått så långt att verksamheternas tillkortakommanden inte kan beskrivas som enskilda och sällan förekommande händelser, undantag som kan tillskrivas den mänskliga faktorn.
När något går fel i offentliga verksamheter är reaktionen ofta att av ”ska se över våra rutiner”. Men vad gör man när det, i delar av verksamheten, tycks ha blivit rutin att strunta i rutinerna? Målen för verksamheten uppfattas som utopiska ambitioner snarare än som en anständighetens undre gräns som borde överträffas. Det som ska göras blir inte gjort. Samtalet som ska ringas blir inte av. Besöket som ska göras sker aldrig. Den gamla brottsutredningen får bli liggande, trots nya bevis.
Vad gör man när behandlingen av ett enskilt myndighetsärende kan bli så väldigt olika beroende på vem det är som ska hantera det. Det kan utföras till punkt och pricka. Eller senfärdigt och bristfälligt eller inte alls. Och utan att det får några tydliga konsekvenser.
Delvis handlar det om att vi är alldeles för dåliga på att utkräva ansvar. Men stat och kommun har också tagit på sig väldigt många uppgifter och varje år hittar man på nya angelägna verksamheter som man vill ikläda sig ett ansvar för. Partipolitiken urartar ibland till en reformtävling där man visar mer omsorg om nya publikknipande projekt än om det offentliga uppdragets allra viktigaste verksamheter. När ALLT är viktigt får det allra viktigaste inte längre den uppmärksamhet som det förtjänar.