Moderaterna på Gotland har nu sällat sig till de länsförbund som pekat ut Ulf Kristersson som förstahandsalternativ till ny partiledare. Han har nu en majoritet av länsförbunden bakom sig. Kristersson bör därmed vara så gott som klar som partiledare, om inget osedvanligt inträffar innan hans upphöjelse. Och eftersom en förväntad vinnare har stor dragningskraft lär nog fler länsförbund sälla sig till dem som redan nominerat Kristersson.
Men hur glad ska han vara över det? Är det ett politiskt självmordsuppdrag har är på väg att ta? Håller Moderaterna, som länge försökt förena liberalism och konservatism, på att slitas isär av två ideologier som egentligen är oförenliga?
Många förståsigpåare har på senare tid förfäktat den ståndpunkten. Men jag tror de har fel. Och jag tycker att partiveteranen Lars Tobisson – förutvarande partisekreterare och första vice ordförande – skriver klokt i ämnet i Svensk Tidskrift:
"Under mina många år i partiet och politiken har jag aldrig märkt någon sådan motsättning. Moderater kan vara oense om allt möjligt, men de delar inte upp sig efter en skiljelinje mellan liberalism och konservatism."
De väljare som insisterar på någon form av renlärig liberalism eller konservatism är inte många. Tvärt om tror jag att det finns en stor efterfrågan på ett parti som med sunt förnuft kan kombinera liberala ståndpunkter med konservativa värden. Ett parti med tydlig moralisk kompass som inte försvinner iväg i tangentens riktning i jakt på den senaste identitetspolitiska trenden.
Anledningen till att Moderaterna trängts av först Sverigedemokraterna och sedan Centerpartiet är att Moderaterna länge lämnade halva sin själ i träda. För att ta några exempel så lät man i regeringsställning försvaret bli en budgetregulator som kunde prioriteras ner för andra områden. Miljöpartiet fick diktera migrationspolitiken och man undvek länge att ingripa i angelägna frågor rörande lag och ordning, som exempelvis att enskilda medborgare gång efter gång kunde tappa bort sitt pass, utan andra konsekvenser än att de för en ringa avgift fick ett nytt.
"Nya Moderaterna" kunde under några år rida på en våg av framgång. Men till slut tappade Alliansen regeringsmakten, partiledaren avgick och den nya partiledaren gick inte – som det heter – "hem i stugorna". Då stod partiet inför en opinions och en förtroendekris samtidigt.
Men Moderaternas potential är inte mindre i dag än för fem eller tio år sedan. Den politiska opinionen har dock blivit lättrörligare – i båda riktningarna. Och både positiva och negativa trender tenderar att förstärka sig själva, med hjälp av massmedierna.
Partiledarbytet kan vara en del av vad som krävs för att bryta den negativa trenden.